ALUNDA LANTMANNAFÖRENING

Text Torsten Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1991

Nära total tillslutning från jordbrukarna i bygden då Alunda Lantmannaförening bildades 22 mars anno 1906 innebär viss överdrift. 22 medlemmar och 500 hektar ansluten åkerareal skvallrar om betydande gluggar i underlaget. Dessa fylldes emellertid ut till stor del efterhand, samtidigt som verksamheten bredde ut sig långt utanför sockengränsen för att, då föreningen ”växt fårdigt”, omfatta praktiskt taget hela södra Oland (Alunda, Ekeby, Tuna och Stavby) samt Bladåker, Morkarla, Dannemora och Film.

Visst spelade landets jordbrukspolitik oss i händerna i samband med tvångsleveranser och annat, men bortsett därifrån får vi väl ändock konstatera, att föreningens ledning påpassligt flyttade fram positionerna, då lämpliga tillfållen gavs. Vilka visioner Axel Pettersson i Fresta hade vid starten, vet vi inte så mycket om. Han fick det slitsamma uppdraget att sköta finanserna, och eftersom målsättningen var att förbilliga medlemmarnas inköp av förnödenheter fick inte vinsttaket sättas alltför högt. Det gällde närmast att få rörelsen att gå ihop utan oskäliga övervinster. Men efter 16 år kunde ett litet magasin nere vid järnvägsspåren tas i bruk, och efter 30 år kunde det stora magasinet uppe vid hotellbacken invigas. Den senarenämnda händelsen är närmaste anledningen till föreliggande artikel. Ett utförligt tidningsklipp från festligheten 1936 har bevarats bland stationsföreståndare Enok Wikfeldts efterlämnade papper och givit impulsen till ett bidrag i Hembygdsgillets publikationer.

I egenskap av räkenskapsförare i Alunda Lantmannaförening under 19 års tid åren 1940-58, var jag med om att gestalta såväl 40-årsjubileet 1946 som 50-årsjubileet 1956, varvid jag redigerade de båda jubileumsskrifterna, men denna gång faller det sig naturligare att beröra ”läget” vid tiden runt 1936. Faktiskt hade jag ett finger med i spelet den gången också. Spelade underhållningsmusik på piano uppe vid högtidligheten på Alunda Hotell lördagen den 14 november: Militärmarscher, klaverutdrag ur wieneroperetter samt ett specialarrangemang på melodier ur ”Olänningarna”. Vi skrev ju hösten 1936 bevars och levde ännu i dyningarna efter denna sommars enorma teaterevenemang i samband med Gillets hembygds ting.

Givetvis utgjordes högtidens tyngdpunkter ändock av andra inslag. Hushållningssällskapets direktör, Henrik Nystedt, höll ett jordbruksekonomiskt anförande och utdelade Kungl. Patriotiska sällskapets guldmedalj till Axel Pettersson.

Från en relativt blygsam början hade ju föreningen vuxit ut till en efter bygdens förhållanden imponerande affärsrörelse. Med rätta betonades Axel Petterssons roll i företaget. Han hade visat rätta tågan. Men även hans medhjälpare fick del av lovorden. Roslagsbanans stationsföreståndare, Enok Wikfeldt och Eric Ludwigsson samt garvarmästare Thore Hiibinette hade under årens lopp svarat för en betydande del av varornas utminutering och apostroferades vid högtidligheten. Likaså ett annat ”triumvirat”, som Axel Pettersson haft gott samarbete med, styrelsens ordförande, nämndeman J.G. Eriksson, Söderby, häradsdomare L.Johansson, Happsta, och hemmansägare Filip Selén, Foghammar. Den sistnämnde skulle sedan fortsätta att sköta ordförandeklubban i styrelsen bortåt 20-talet år ytterligare, unden den inledningsvis nämnda stora expansionen. Hans närmaste vid rådsbordet utgjorde ett sällsynt väl sammansvetsat arbetslag: Gustav Tun6n, Prästgården, Edvard Isaksson, Söderby, Karl Johansson, Bärby och Ernst Pettersson, Klev, hästkarlar hela raden, ett intresse, som klart kom fram i samtalet innan dagordningens godkännande kunde äga rum.

Nu hade emellertid Axel Pettersson gjort sitt och samlats till sina fäder. Kanske var det stora magasinet hans vision, och denna fick han i så fall se förverkligad. Då efterträdare skulle utses, föll valet på hans yngste son Sigvard, en visserligen orutinerad men frejdig ung man på 21 år.

Lantmannaföreningens nye föreståndare blev snabbt ”Lantmanna-Sigge” med hela bygden, visade sig ha rätta tågan han också, utvecklade rörelsen till att omfatta även tidigare nämnda kranssocknar, byggde frö renseri, startade järnhandel med maskinavdelning och verkstad. Övertog kvarnrörelse och så vidare, hela tiden med främst ordföranden Filip Selen som rådgivare och strateg.

Så här med facit i hand vad gäller dagens stora industrier ser vi att fusioner blivit mycket vanliga. Då Alunda Lantmannaförening efter dryga 50 års suveränitet ingick fusion med och gick upp i Mälardalens Lantmannaförbund var sådan utveckling relativt okänd för de flesta av oss. Medlemskapet i Uppsala läns centralförening åren 1917-1922 hade heller inte utfallit väl. Det orsakade ekonomisk kris, men Lantmannaföreningen lyckades konsolidera sig på nytt efter att ha ridit ut stormen.

Visst kunde det vara lockande att fortsätta krönikan även för halvseklets två senare decennier, men fortsättningen riskerar att bli alltför subjektiv. Att även denna tidsperiod numera tillhör ”historien” är dock helt klart.