MIN VÄN ERHARD WIKFELDT

 Text Rune Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 2001

September 1921 invigdes Faringe-Gimo järnväg och då flyttade den nya stationsinspektorsfamiljen Wikfeldt in i Alunda stationshus. Jag minns att alla barnen hade namn som slutade på ”d”. Sigfrid träffade jag bara någon enstaka gång men Arnold var min manskörsledare under 30-talet i Alunda-Ekeby manskör. Mildred var i några år min söndagsskollärare i Foghammars baptistkapell.

Gotthard var god gymnast och mycket stark. Min far Filip uppskattade Gotthard mycket som dagsverkare i jordbruket, t. ex. under höbärgningen. När någon frågade Gotthard varför han inte spelade något instrument, sade han att det inte blev något rum över för honom att öva i. Sigfrid och Arnold som tillhörde Frälsningsarmén spelade blåsinstrument, Mildred piano och Erhard fiol.

Självskriven ledare
Erhard var den av syskonen Wikfeldt som jag fick mest att göra med. Han var den självskrivne ledaren bland pojkarna i den del av Foghammar, som låg närmast järnvägsstationen: Ingvar och Tryggve Foghelin, Rune Foghelin, Erik Hübinette, Elov Hübinette, Erhard och Gotthard Wikfeldt, deras kusin Evert Johansson (senare Evert Brytting) samt ibland Harry och Georg Sandgren. Normalt tillhörde jag inte den gruppen, men en gång var jag bjuden på julgransplundring hos min klasskamrat Rune Foghelin. Från det tillfället minns jag att Erhard stod lugn, medan Erik Hübinette boxade honom i bröstet av alla krafter. Till sist lindade Erik en näsduk om sina ömma knogar, men Erhard var oberörd.

Flera av de pojkarna var med i Alunda Scoutkår, startad 1927, som Erhard berättade om i Olands-bygden 1977. Jag var aldrig med i scoutkåren. Erhard var med den gången när några pojkar lånade en av järnvägens trallor, ett enkelt fyrhjuligt fordon som gick på räls. Inget tåg väntades, så man beslöt att åka till järnvägsbron över Olandsån vid Nyvalla. När de hunnit förbi Kasberget kom i alla fall ett tåg bakifrån. Alla kastade sig av trallan och ner i diket – alla utom Erhard, som kände ansvaret och ensam lyckades lyfta trallan av spåret och rädda den.

Kanotbygge
Kanotbygget var ett av Erhards tonårsprojekt. Så vitt jag vet hade han gjort ritningen själv. Den första kanoten som han troligen byggde ”på gehör” var liten och smal och välte mycket lätt, men den andra blev bred och sjösäker. Han ville dock bygga en som var smäckrare, och när den var nästan färdig skänkte han den gamla kanotstommen till mig. Kanotduk fick jag av Ingvar Foghelin, och snart hade jag en mycket sjösäker kanot, som jag flitigt använde några år. Bland annat hyrde jag ut den för korta turer till priset av en s. k. Heja-bild, d.v.s. idrottsbilder som var bilagor till tio-öres chokladbitar (som jag inte ansåg mig ha råd med, jag hade ju Hermods-kursen och Svensk Uppslagsbok att kämpa med). 1959 lämnade jag tillbaka kanotstommen till Erhard, och nu har sonen Lars Wikfeldt den som ”konstverk” i sin lägenhet i Stockholm.

Flotte i Stamsjön
1930 hade Erhard ett större projekt på gång. Han och hans kamrater byggde en stabil flotte med golv och hopptorn. Flotten byggdes i Foghammar av stockar. Så fick den flyta med strömmen till järnvägsbron, där den kompletterades med virke som flottades från Söderby Kvarn & Såg, huvudsakligen ”majbräder”, som hade bark på en sida och var billiga. Den färdiga flotten seglades i triumf till Stamsjön, där den förankrades utanför Orabergen och var till stor glädje sommaren 1930. Erhard var ju fyra år äldre än jag och jag beundrade honom mycket. När jag gick i första klass, blev jag en gång sänd till ”storskolan” i ett ärende. När jag darrande stod utanför dörren hörde jag en pojkröst tryggt och säkert räkna upp ”Vänskapsöarna, Sällskapsöarna, Sandwichöarna” och några till. Så vågade jag knacka och en flicka öppnade dörren. Vid en karta över Oceanien stod då Erhard med en pekpinne. Han hade med framgång redogjort för geografiläxan.

Skridskoåkning och höbärgning
I regel hade vi pojkar i den gamla bykärnan våra lekar för oss själva, men på vintern träffades vi alla på isen vid garveribron. Nu verkar det för mig helt otroligt att det fanns plats för så många skridskoåkare där. I regel spelade vi bandy med hemgjorda klubbor aveneträ. Erhard kunde åka skridsko baklänges fortare än jag åkte framåt. En vinter hade vi is på de översvämmade ängarna, och jag minns vid ett tillfälle när vi spelade bandy på Tåsjöns is.

Vid höbärgning, potatisplockning och rotfruktsupptagning behövde pappa extra hjälp och då ställde ofta bröderna Erhard och Gotthard upp. Vi pojkar uppskattade den hjälpen mycket. Erhard hade läst mycket och han berättade gärna. Han tipsade om Djungelboken och Tarzanböckerna och om Cederborgs historiska romaner.

Jag började söndagsskolan i Foghammar i januari 1922, och där var vi kamrater några år. Sommarfesten 1922 minns jag väl. Pojkarna roade sig med att hoppa bock och då sade redaktör Carl Alinder, som ledde festen, att den som kunde hoppa över honom skulle få 25 öre. Den ende som klarade det var Evert Johansson, Erhards kusin.

Evert och Erhard
1928 började jag i juniorföreningen i Fresta och där blev jag kamrat med Erhard och Evert. Vi hade sällskap den långa vägen och särskilt när vi promenerade på vintern pratade vi mycket. Vid våra fester var en stående programpunkt fiolmusik av Erhard och Evert. En bok de brukade spela ur hette ”Omnibussen”. M. J. Gebauers duetter spelade de också. I Fresta juniorförening övervägde pojkarna till antalet. En gång vid ”Pojkarnas afton” ställde vi upp med en fyrstämmig kör med bara pojkar, bl.a. sjöng vi ”Stilla skuggor” av Geijer. Min första stora upplevelse i juniorföreningen var en två dagars cykeltur (14 mil) i nordöstra Uppland 1928.

Avgjord för Kristus
Våren 1929 avgjorde sig Erhard och flera andra av de äldre juniorerna för Kristus i en juniorväckelse i Alunda och Stavby. Som en naturlig följd av det hade vi en serie gudstjänster i bygden, då juniorerna sjöng och vittnade och pastor Manne Zettergren predikade. Erhard och Evert spelade förstås fiol i vår lilla sånggrupp. Vanligen cyklade vi till mötena och det blev nog ganska ansträngande för Skebergaflickorna att cykla till Morkarla och åter samma kväll.

1929 anordnades i Hargshamn det första juniorlägret för Nordöstra Uppland. Vi var en stor grupp från Alunda – Stavby med Manne Zettergren som ledare. Erhard var med och han hade med sig ett jägarhorn, som han blåste revelj och tapto på. Han tävlade med bröderna Johansson från Vattens ta om segrarna i lägermästerskapen i friidrott.

När Erhard som 18-åring lämnade juniorföreningen, blev han direkt vald till ledare och på så sätt fick jag ha honom som förebild ända till dess att vi båda efter preparandkurs i Uppsala togs in på folkskoleseminariet 1934. Erhard var den självskrivne ledaren även där och han blev naturligtvis ordningsman i vår klass (tillsammans med Evert Englund). Han hade stort intressse för andra människor.

Förebild på seminariet
När vi gick i ettan bodde Erhard och jag tillsammans i en dubblett, som ägdes av Helny Boivie (senare fru Arestig). Vi städade själva och värmde upp rummen med två kakelugnar. Vintertid hade vi 11 grader på morgonen och 15 grader på kvällen, för vi var sparsamma. Vi var nästan alltid tillsammans. Erhard tog mig med till Missionskyrkans kör, som övade två kvällar i veckan och sjöng upp tre söndagar i månaden – utom sedvanliga konserter. Erhard kände förut körledaren Hugo Sanner och hans barn som sjöng i kören. Genom Erhards förmedling kom jag senare med i flera körer, t.ex. Collegium Cantorum under Henry Weman, som sjöng vid musikandakter i Uppsala domkyrka. Det år vi bodde tillsammans åt vi på seminaristhemmet och de följande tre åren bodde vi också där.

Vid de båda parallellkassernas Finlandsresa 1937 var Erhard ledare för klasskören som var flitigt i farten. Betecknande är vad som hände, när vi besökte Valamo kloster under vår Finlandsresa. När vi andra sov på våra britsar i klostrets natthärbärge, satt Erhard i en cell och pratade allvarligt med en av munkarna. Erhard och fader Markus blev sedan vänner för livet.

Kamratträffar
Så tog vi vår examen 1938 och fick 1941, när jag hade plats i Svanstein i Tornedalen, var Erhard inkallad till fälttjänstgöring där i närheten och hälsade naturligtvis på i Svanstein. Nästa gång han besökte mig var sommaren 1950, då jag låg på sanatorium i Upplands Väsby. Vi träffades på klassens regelbundet återkommande kamratträffar men inte så mycket däremellan. Men 1959 hände det att vi fick vara tillsammans en hel sommar under våra äldsta barns konfirmationsläsning i Skattungbyn. Det var då vi gjorde våra första näverlurar, men viktigare var att våra familjer fick vara tillsammans i fin gemenskap. Vid min pensionering 1981 flyttade Margareta och jag till Foghammar, och så kom vi åter nära familjen Wikfeldt.

I ett fotoalbum från 1938 har jag skrivit under en bild:
”Erhard – först min hjälte, sedan min kamrat, alltid mitt föredöme”. Mer än 60 år senare har jag ingen anledning att ändra det påståendet.