FURUHÖJDEN – Kyrkan för hela människan

Text Lasse Levén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Nog har kapell , missionshus och kyrkor renoverats och återinvigts här i bygden, men det var länge sedan en helt ny kyrka invigdes i Olandsbygden. Men nu har det skett, Furuhöjdskyrkan invigdes i slutet av augusti 1981. Därmed fick Olandsbygden en ändamålsenlig frikyrkolokal och Olands missionsförsamling sin efterlängtade församlingskyrka.

Missionshusen

Det var omkring sekelskiftet som missionshusen började växa upp här i byarna i Olandsområdet. Läsarna blev fler och fler, och utrymmet därhemma i köket blev för trångt när det inbjöds till stugmöte. Med gemensamma krafter byggdes så missionshusen, genom stor offervilja och många frivilliga dagsverken kunde de fattiga församlingarna ta sina kära missionshus i bruk utan någon större skuld för den efterföljande generationen. Där inte missionsförsamlingar var bildade bildades sådana, och dessa bedrev sedan verksamheten. Man samlades till väckelsemöten, bönemöten, bibelklasser och församlingsmöten etc. Missionshusen bestod av en stora sal, där ägde mötet rum. En lilla sal, där hade man styrelsemöte, förberedde gudstjänsten och hade sångövning. Intill lilla salen fanns köket, där lagade man i ordning till julfesten och söndagsskolfesten, till högtider då förtäringen var en given del av gemenskapen. Eventuellt fanns något litet utrymme ovanpå, det kunde nyttjas som ungdomsrum eller övernattningsrum för predikanten.

När seklet var ungt var dessa missionshus som skräddarsydda för den verksamhet som bedrevs av missionsförsamlingarna. Men nu snart 100 år senare har, liksom samhället i övrigt även församlingens verksamhet förändrats påtagligt. Men missionshuset ser idag likadant ut som vid sekelskiftet, även om stora salen har fått värme och elektricitet och en rejäl uppsnyggning så är i sin helhet utformningen densamma.

Olands missionsförsamling

1970 bildades Olands Missionsförsamling av de dåvarande fyra missionsförsamlingarna här i bygden. Olands missionsförsamling blev då ägare till åtta missionshus (Rörby, Fresta, Spångby, Bollunge, Saringe, Edinge, Skeberga och Skoby). Visst var missionshusen tillgångar, men de var inte funktionsdugliga och de krävde ständigt underhåll och tillsyn.

De tidigare spridda rösterna om en församlingskyrka i Alunda centrum blev nu ännu fler. Men för många var det en djärv tanke, och vad skulle då bli av byns missionshus? Detta oroade många, och så fick nybyggaridén vila under första delen av 70- talet. Istället renoverades flera missionshus ordentligt.

Huset för hela människan

Men tanken om en ny församlingskyrka avmattades inte, tvärtom förstärktes tanken, och vid årsmötet 78 beslöt ett enhälligt årsmöte att bygga kyrka med ungdomslokaler i Alunda, om acceptabel tomt kunde uppbringas. Kommunen erbjöd församlingen en härlig skogstomt söder om Torpvägen, och så blev det. Nu hade det hela börjat! Men hur skulle kyrkan se ut?

Byggnadskommitten talade om ett funktionsdugligt hus för församlingens hela verksamhet, ja, ett verkligt allaktivitetshus. Utöver kyrkorummet skulle det bli ett rejält kyrktorg med plats för givande samtal. Cafeteria med kök, stor entre, toaletter och kapprum. 2 expeditioner och sammanträdesrum: För ungdomsarbetets fullgörande av uppdraget: ”Jesus Kristus är Herre” behövdes ett kombinerat lek- och idrottsrum, allrum, grupprum, verkstäder och fotolabb.

Kommunen visade intresse och behövde förskolelokaler , vilken utmärkt möjlighet att integrera barnverksamheten med kyrka och församling. Byggnadskommitten ritade och ritade, suddade och ritade igen , och hur man än reducerade önskemålen från olika
grupper inom församlingen, så blev den totala ytan inte mindre än 1 300 kvm. Det visade sig att av denna yta upptog kyrkorummet endast 130 kvm, medan resten var församlings- och ungdomslokaler samt förskolelokaler för kommunens räkning. I det gamla missionshuset var stora salen den dominerande , men i den nya kyrkan blev kyrkorummet en bit av många andra. Men kyrkorummet är fördenskull ingen bisak utan självklart kyrkans centrum. Men dagens och morgondagens kyrka har också lokaler för andra bitar av människan. Därför finns en mindre sporthall för kroppens behov, verkstäder och studierum för själens skapande behov, cafeteria och kök för gemenskap och magens behov. Hela människan är en Guds skapelse! Denna skapelse skall vi vårda! Under livliga diskussioner antogs ritningarna, och vår arkitekt Olof Pernholm, Växjö, kunde renrita förslagen.

Furuhöjden tar form

Det fanns många namnförslag på huset för hela människan. Klippan , Olandskyrkan, Missionskyrkan, Skogsbergskyrkan osv. Men Furuhöjden segrade, och nog är det passande, för onekligen är det en höjd, det känner man när det är vinter och halt och skall uppför, och visst är det gott om resliga furor intill.

Ritningarna var klara, tomten fanns , nu var allt klappat och klart för att sätta spaden i marken, och det gjordes 1 okttober 1979.

Men vilka skulle bygga? Våra kostnadskalkyler medgav inte någon byggfirma att bygga, så vi fick bygga själva. Under Ivar Levens byggledning samlades dagligen ett 10-tal pensionärer, egna företagare och ungdomar och byggde på Furuhöjden. Dagsverken skänktes, timmer skänktes, precis som i forna dagar då missionshusen byggdes. Parallellt arbetade olika kommitteer med utformnignen av olika inredningsdetaljer och konstruktionsfrågor. Totalt var nära 100-talet människor direkt anknutna till byggandet på olika nivåer.

Så ett halvår senare kunde taklagsfesten firas, ett etappmål hade uppnåtts. 1 januari 1980 firades den första gudstjänsten i Furuhöjden under stor glädje i förskolans lokaler, som nu var redo att ta emot barnen. Så fortsatte arbetsstyrkan vidare, på kvällar och lördagar kom alla SMU:arna och spikade på alla omöjliga ställen. Elektrikern drog elledningar korsan och tvärsan , och stora ventilationstrummor drogs rakt igenom alltsammans, för drag skulle det bli i varje rum. Utanför planerade man och planterade, asfalterade och satte sten. Och trot om ni vill, men invigningsdagen var allt klart, och huset invaderades av 400 människor. Och glädjen var stor!

Men vad kostade det?

3 miljoner är också pengar, även om Furuhöjden är värderat till mycket mer. 30 000 frivilliga arbetstimmar, skänkt timmer och maskinutrustning gjorde att kyrkan kostade ”enbart” 3 milj. 400000 hade vi när vi tog det första spadtaget. På många ställen söktes bidrag, och totalt inbringade den fångsten nära 900000, därav 100000 från Östhammars kommun. Spångby och Fresta missionshus såldes, och efter en jätteinsamling här i bygden, som hitintills inbringat drygt 1 milj, har vi en skuld på 300000. Vår församling på 130 medlemmar gick ut i tro, och Gud visade sin trofasthet.

För vem är Furuhöjden till?

För dig! Där kan du uppleva andakt och gudstjänst, där kan du få hjälp med olika kyrkliga förrättningar utan krav på medlemsskap. Där kan du sätta fart på kroppen i en svettig badmintonmatch eller hyvla spån i träverkstan . Eller läsa en intressant bok och uppleva gemenskap i cafeterian.

Låt mig till sist berätta om en alla ktivitetskväll under hösten 1981. Strax före klockan 19.00 strömmar folket in genom portarna. Ett knappt 10-tal drar sig ner till träverkstan , och där ser grabbar och gubbar till att spån och flisor hela tiden yr i luften. Ovanför dunsar och dansar en svärm hurtbullar runt och slår till en liten vit boll allt vad de förmår. Det är motionsligan, som åter slagit till. Intill från kyrkan hörs andra mer välljudande ljud och toner. Det är sångarna som övar. Men raskt vidare och ner i källarmörkret, där träffar vi fotogruppen, dom passar bäst där. Man ser dom som
ljudlösa skuggor, men ibland avbryts stillheten av ett skratt, bilden har klarnat.

I rummet intill sitter ljusen eller åtminstone runt ljuset, Jesus Kristus, Lärjungaskolans elever och suger i sig allt, och bilden klarnar också här: Jesus är Herre! Efter några timmar så möts alla i cafeterian till en kort men styrkande gemenskap, och prick klockan 21.00 avslutas kvällen med en verklig höjdpunkt, då vi alla samlas till en avslutande andakt.

Furuhöjden, det är klart vi tror på den! Men först och främst tror vi, som läsarna i de gamla missionshusen, på Jesus Kristus – idag levande. Det vi önskar är att Furuhöjden kan visa vad en levande Jesus Kristus kan betyda för dagens och morgondagens människa.
Välkommen till Furuhöjden!