GRENOMES LÄGE

Text Nils Sunqvist ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1947

Grenome säteribyggnad, Södra Olands Hembygdsgilles egendom i Stavby socken, ligger litet bortom allfarvägen. Detta är egendomligt, ty markerna kring Grenome äro ju typiska odlingsmarker av ålderdomlig art. Särskilt genom förekomsten av talrika gravfält i Grenomes omedelbara närhet kommer gården att framstå som centrum i en gammal kulturbygd. Man hade väntat att landsvägen från Uppsala mot Alunda och Östhammar skulle ha knutit närmare an till Grenomenejden.

Man behöver ej forska länge förrän man finner att stora landsvägen från Uppsala i gammal tid verkligen strukit alldeles intill Grenomegården. Tydligt framgår detta av de vägunderrättelser, som kanslirådet Elers i Stockholm införskaffade omkring 1790 för ett planerat verk om de svenska vägarnas historia. På Konungens Befallningshavandes anmaning insände kronofogdarna inom de olika distrikten meddelanden om vägarnas sträckningar till Elers. Det är stolt för oss Uppsala länsbor att anteckna att de sex kronofogdarna i vårt län på det mest föredömliga sätt insände utförliga berättelser om länets vägar. Med utgångspunkt från dessa berättelser är det lätt att på en modern karta rita in alla gamla vägsträckningar, som voro i bruk omkring 1790.

Låtom oss nu höra hur kronofogden Samuel Frigelius i Olands härad samt Dannemora och Löfsta tingslag i sin skrivelse till Elers skildrar första sträckan av allmänna landsvägen inom Olands härad från Uppsalahållet räknat:

»Allmänna landsvägen, mellan Uppsala och Östhammars städer tager sin början, vad detta fögderi angår, i Stavby socken, uti rågången mellan Rasbo och Olands härader, vid där stående femstenaröret, nedanför en liten backe, där skogen Runveden börjar, och sträcker sig sedan förbi Gränome frälsehemman, med stenhusbyggnad försett, förbi Husby sätesgård samt utmed och öster om Stavby och Alunda kyrkor, över Alundaån och Habergabro, förbi Haberga gästgivargård, Skäfthammars kyrka och Gimo bruk, till rågången mellan Uppsala och Stockholms läner eller Gimo bruk i Skäfthammar och Lysta i Hökhuvud socknar, i vilken läne- och byskillnad vid vägen ock står ett femstenarör; varande denna väg inom fögderiet 3 mil, uppmätt och genom H. Herr landshövdingen Carl von Grooths försorg 1756 med huggne stenar för hela, och färdedels milar försedd.

Denna väg är delad och i storskifte lagd år 1756 samt genom Skäfthammar socken omdelad 1778.

Mitt emot Husby sätesgård, varest skogen Runveden slutar, vid Skeberga by i Stabby socken, samt Skoby, Haberga och Onsby byar i Alunda socken, äro backar, men ej särdeles branta.

Vid denna väg i Alunda socken något över 1/4 mil söder om Alunda kyrka, där Tåsjön samt majorsbostället och säteriet Ål synes öster om vägen, lärer väster om vägen, uti Spånga kronofogdeboställes tomthage eller i den där synliga gamla björklund varit begravningsplats i gamla tider, vilket slutes av de där befintlige större och mindre stenhögar, dels runda och kupiga, dels fyra kantiga och mest alla stenlagda runt om.

Öster om Skeberga by i Stabby socken börj ar vägen till Åby rusthåll i nämnde socken eller där belagde mjöl och sågkvarnar. Är ungefär 3/8 mil lång samt delad och i storskifte lagd år 1756».

Av Samuel Frigelius’ för alla Olandsbor så ytterst intressanta skildring se vi sålunda att stora landsvägen för omkring 150 år sedan gick alldeles förbi Grenome. Ännu i denna dag kan man gå denna väg. Den tar ner vid Lydingevägen, följer Runvedsmassivets östra kant, går förbi Grenome och stöter strax innan Husby till den nuvarande landsvägen. En vacker högsommardag, fredagen den 20 juni 1947, gingo Karin Alinder; Wernberg, Fredlund, Öman, Eriksson och jag denna väg och vi kunna betyga att Grenome och Grenomebygden framstår i ett förklarat historiskt ljus när man vet att den gamla landsvägen på ett naturligt sätt sträckte sig genom dessa gamla kulturmarker.

Men vägen Runveden då, den som man nu måste befara för att komma till Stavby kyrka? Ja, tydligt är att denna utgör en vägrätning av förhållandevis sent datum. Tyvärr har jag icke haft tid att närmare undersöka när denna vägombyggnad, som självfallet var praktisk ur många synpunkter, utfördes, men tänkas kan att densamma är så sen som vid början av 1800-talet. Vi få be Wernberg efterhöra i bygden om någon tradition finnes kvar om när Runveden-vägen tillkom – och lämnade Grenome litet i skuggan ur tillfartssynpunkt.