GUSTAF ÖSTERGREN – EN BYGDEPOET FRÅN SEKELSKIFTETS EKEBY

Text Sven Carlsson ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1946

Då Olandsbygden denna gång huvudsakligen handlar om Ekeby socken har undertecknad funnit tillfället lämpligt att söka ge en bild , av en man som levde och verkade inom socknens gränser under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Den huvudsakliga källan till min skildring är ett gammalt manuskript, som en gång i tiden tillägnats en syster till min mor, vilken sedan efter systerns död övertog och bevarade det lilla handskrivna häftet. Under mina pojkår fick jag kännedom om manuskriptet och historien kring detta, men tyvärr gjorde jag då inga anteckningar om vad min mor berättade, varför jag nu står i tacksamhetsskuld till andra minnesgoda personer, vilka delgivit mig vad jag önskat veta utöver det som ges på manuskriptets gulnade blad.

Gustaf Östergren föddes i Alunda år 1870 den 3 maj men kom i unga år till Ingvasta i Ekeby där släktingar hade ett litet lantbruk. Han skulle vara dem behjälplig med gårdens skötsel för att i sinom tid själv övertaga denna. Gustaf Östergren beskrives som en intresserad lantbrukare och »åkrarna lågo fina som kryddland» säger en person som minns den tiden.

Men dessutom var han ideellt intresserad, tillhörde blåbandsföreningen i Ekeby där han var sekreterare och så skrev han vers. I samma by Ingvasta bodde även kyrkovärden Erik Lundgren med familj. I det Lundgrenska hemmet hade man utom religiösa intressen även sinne för musik och poesi. Ett par av döttrarna, Emma och Ottilia, hade anslutit sig till Frälsningsarmen, den då unga och kampglada rörelsen, som visst 1866 kommit till Haberga i Alunda och tagit i besittning sin lokal Borgen där.

Men 1800-talet var även poesialbumens gyllene tid och »vackra verser» stodo högt i kurs. Man skrev av andra eller försökte själv allt efter som man ansåg sig ha gåvan. Ottilia Lundgren hörde tydligen till dem som själv i all anspråkslöshet prövade diktkonsten, ty 1894 eller -95 fick hon in en liten dikt eller sång i Stridsropet.

Gustaf Östergren hade vid denna tid skaffat sig ett visst rykte som poet. Han publicerades rätt flitigt i ortspressen Östhammars Tidning. Som han var god vän och umgicks särskilt med Ottilia Lundgrens bröder kom väl diktandet någon gång på tal och Ottilia bad honom halft på skämt att ge ett utlåtande om hennes lilla dikt. Det dröjde någon tid men slutligen kom ett till henne dedicerat manuskript på hela 26 tätskrivna sidor.

I sin egenskap av kritiker tog Gustaf Östergren således sin sak omständligt och grundligt. Först kommer ett slags filosofisk orientering där han dels lancerar sin syn på livet och människorna i allmänhet. Han beklagar att vad han kallar det jordiska så helt vill lägga beslag på oss och många, menar han, ha heller inget annat mål för att de leva, än att »träla fram några längre eller kortare stunder här». Själen och människans mål bortom tidens gräns blir mycket försummad.

Men för egen del är Gustaf Östergren glad över att Skaparen begåvat honom med en själ med så mycket »öfvervägande dragning åt det himmelska», att  det som är av denna världen ej kan fånga honom helt. Han betraktar jordelivet som en resa där man förvisso skall dröja vid skönheten i natur och dikt men ej glömma målet. I fortsättningen följer sedan en inledning där författaren närmar sig sin uppgift som kritiker och i detta sammanhang skall citeras följande: »Detta är i denna stund min högsta önskan, att jag måtte så kunna reglera mina känslor och mitt mången gång obändiga lynne, som så lätt brukar brusa upp särdeles vid kinkiga belägenheter i lifvet, allrahelst då jag vill vara ostörd som nu; då kan en eländig flugas surr i den tomma porterbuteljen eller en loppas kittlande på min armbåge göra mig yr i hufvudet för månadtal».

Detta får nog anses för överdrift och knappast överensstämmande med verkligheten. Säkerligen var det Gustaf Östergrens mening att vara en smula raljant, ty här i slutet av inledningen komma flera sådana humoristiska glimtar blandade med allvaret: »Jag har som sagt i hela mitt lif varit ovanligt mån om andras ära, helst som jag dermed mången gång kunnat förskaffa en hel hop ära tillbaks. Men denna gång blir det nog allt för enformigt att bara berömma, ty någon gång måste väl också riset fram. Man kunde ju annars lätt förebrå mig för att vara alltför klemig och svag för fruntimmer.»

Nu kommer den avdelning där Gustaf Östergren tar Ottilia Lundgrens lilla dikt under kritisk värdering och detta gör han originellt nog på vers. Det är en verkligt vidlyftig utläggning i bunden form och man kan bara förvåna sig över att han orkat. Att öva kritik på vers får nog anses som mindre lyckat, åtminstone för Gustaf Östergrens del. Man får allt för tydligt en känsla av att han velat visa sig på styva linan med att åstadkomma rim. Men i all sin brist på koncentration är detta versskriveri intressant så till vida att det ger en glimt av dess författare som människa likaväl som det ger oss en bild av hans inställning till Ottillia Lundgren. Det är tydligt att han hyste en viss beundran för henne och som prov på hur högtravande han är då han exempelvis bedömer den yttre formen av hennes dikt må anföras:

Takten fann jag lätt och ledig
Rimmet ökar dess behag.
Stilen fann jag klar och redig
Efter konstens högsta lag
Och den höga, sköna njutning
Jag av edert stycke fann
Uti versernas avslutning
Dock sin största höjdpunkt fann.

Han lovprisar så mycket han förmår och när han slutligen känner sig nödsakad att servera några beska piller har han riktigt svårt att komma fram med språket. Han anser att bland Stridsropets sånger Ottilia Lundgrens dikt nog hävdar sin plats men med »sjelfständigheten» är det sämre beställt. Och i en av de kritiska stroferna talar han om »härmtrastens drillande ljud». Som mera erfaren yrkesbroder uppmanar han Ottilia Lundgren att inte dikta annat än under verklig inspiration. Diktandet var inget »yrke till tidsfördrif» utan någonting mycket allvarligt. Så småningom blir Gustaf Östergren ånyo mera ömsint och hoppas att han inte varit för sträng. Han medger även sin ömtåliga ställning i denna sak, ty han är ju poet själv:

Ty ingen är ju felfri här på jorden
Den ena är den andras herre vorden
Och den som hurtigt dömer nu som jag
Skall sjelf ej skonad bli en vacker dag.

Ännu i många strofer fortsätter författaren sina utläggningar och det är faktiskt sant vad han skriver i en av de förklarande noter på prosa som stå i marginalen till en del strofer. Han liknar sig vid en del dåliga predikanter som åter och åter säga att de skall sluta men likväl fortsätta. För den egentliga kritiseringen har Gustaf Östergren satt punkt men under nattliga timmar tycks inspirationen gripa honom och i något som skall vara en drömsyn ser han sig förflyttad till de saligas boningar:

Tycker mig se er
Heligt förklarad,
Der i de saligas leende land
(Då jag skall ge er
Kyssen som sparad.
Blev på den mulna den dimmiga
strand.)

Men uppvaknandet kommer och författaren lägger i fortsättningen en mera nykter syn på tingen och dikten blir mera en religiös programförklaring där han talar om den frid som vinnes genom förtröstan på Gud. Utom den nämnda upptar avslutningen två dikter till. Den ena helt kort, ett uttryck av glädje över att äntligen ha infriat löftet, den andra lång, kallad »Tillegnan 12 maj 1895» och handlande om livets vår och naturens vår. Här är Gustaf Östergren den verklige »vårpoeten» och i denna strof är det fråga om göken:

Tyst! Ditt varma hjerta bäfvar
Vid det första slag han ropar
Leendet kring munnen sväfvar
Hvilket röja i kindens gropar
Och du räknar noga slagen
Likaväl som dina steg; –
Skall han komma solskensdagen
På din vandring här? O, säg?
Skall du kanske bli bedragen
Skall han aldrig komma än
Dagen då du ser din vän?

Åtskilligt i det till Ottilia Lundgren adresserade häftet skulle kunna tolkas som en kärleksförklaring till henne, men jag har varken av min mor eller andra fått bekräftelse på att det var eller blev ett kärleksförhållande mellan de två. Men säkerligen var den glada och skämtsamma Ottilia Lundgren inspirerande på Gustaf Östergren. Han såg i henne en som förstod honom och detta var kanske tillräckligt för de känslosamma stroferna.

Ottilia Lundgrens levnad blev emellertid inte så lång, ty hon dog 26-årig år 1898 i lungtuberkulos. Genom fleras utsago vet jag att föremålet för Gustaf Östergrens stora kärlek var eller i varje fall blev en annan, men här finns ingen anledning att närmare gå in på detta. Dock har det sagts mig att denna kärlek blev obesvarad och en anledning till den själsliga ohälsa som så småningom började göra sig märkbar hos honom. Säkerligen spelade även andra faktorer in som voro svårare att skönja och då blev det, med människors lätthet för att generalisera, olycklig kärlek som gjorde Gustaf Östergren grubblande. Våren 1908 fick Gustaf Östergren till att börja med vård hos släktingar men ett par år senare intogs han på sjukhus där han stannade till sin död den 7 november 1915.

Det har tidigare nämnts, att Gustaf Östergren fick sina dikter publicerade i Östhammars Tidning, som vid denna tid var den mest lästa ortstidningen. Möjligen uppvaktades även andra tidningar fastän detta nu inte är känt. Alltnog – för att till slut något beröra denna sida av Gustaf Östergrens alstring – har jag till mitt förfogande ett 50-tal dikter som samlats av folkskollärare Hugo Fredriksson, Alunda, och alla äro klipp ur Östhammars Tidning. Det mesta är naturlyrik och detta är ju förklarligt då det sagts om författaren att han älskade naturen och hade ett öppet sinne för dess skönhet. Vid gården i Ingvasta – numera tyvärr helt förändrad – fanns utanför boningshuset en rad ståtliga aspar, som voro ett tillhåll för småfåglar. Ofta, berättade min mor, såg man Gustaf Östergren sitta och skriva vid det öppna fönstret, som vette ut mot dessa träd och i en liten dikt, som heter »Min sommargäst» har han säkerligen inspirerats av fågelsången i asparna:

Hur frisk och gladt du sjunger
Ännu uti den sena kväll
Du lilla muntra fågel
Invid mitt sommartj äll.
Du lifvar upp mitt sinne
När jag blir tung och trög och stel –
O, den som ändå hade
Som Du, en frigjord själ.

Men det var mycket annat som var föremål för poetisk behandling. Gustaf Östergren var livligt intresserad av studier och han talade med särskild beundran om män som genom självstudier nått en position i livet. I samlingen finns ett par dikter »Modersmålet» och »Bildning» där han är inne på detta område och jag citerar ur Bildning:

Om bildning man redan talar
som mängdens egendom;
Ej bloll till de höges salar
Till bygdernas låga dalar
Dess gryning omsider kom.

Det skulle föra alldeles för långt att här beröra allt som i versens form flöt ur Gustaf Östergrens penna, Det är dikter av fosterländsk karaktär, årets alla högtider, namnsdagar, aktuella händelser och mycket annat. Bland kärleksdikterna har jag funnit en där han möjligen likaväl som någon annan kan ha haft Ottilia Lundgren i tankarna. Dikten heter »Vackra namn» och börjar:

Så många vackra namn jag vet
i minnet skrifva opp, 
så mången hjärtehemlighet
från svunna årens lopp.

Att söka ge ett konstnärligt värdeomdöme av Gustaf Östergrens diktning anser jag mig inte kunna. Att han inte var någon stor diktare får anses som säkert. Det skulle emellertid ha varit intressant att veta vad en dåtida litteraturkritiker eventuellt skulle ha om Gustaf Östergren utgivit sina dikter i bokform för en större publik. Nu har .iag inte kunnat få klarlagt om han umgåtts med dylika planer så det troliga är att han var medveten om sin begränsning och lät sig nöja med att publiceras i ortspressen. Men hur som helst så var Gustaf Östergren på sin tid en man som skilde sig från mängden och det kan vara värde bevara minnet av honom även om han som skald inte nådde parnassens höjder.