HÄNT I ALUNDABYGDEN UNDER ETT HALVSEKEL

Text Arvid Rindell ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Den som i likhet med signaturen vid tiden för första världskriget kom för första gången cyklande från Dannemorahållet, alltså norrifrån, mot Alunda och passerat Skyndeln och sedan kommit genom prästgårdsskogen vid Klev, blev smått överraskad av att plötsligt se Alunda kyrka dyka upp nedanför backen, på vars krön vid sidan av vägen då stod en del gråa kyrkstallar. Dessa är sedan länge borta, och 1926 byggdes därintill ålderdomshemmet.

Men överraskningen var angenäm, ty det var en vacker tavla man hade framför sig. Jag minns att tavlan var solbelyst med gröna ängar och åkrar på den stora slätten. Bebyggelsen var ringa. Vid kyrkan låg klockargården, där då klockaren Söderberg bodde. I samma byggnad fanns sockenstugan, en stor mörk lokal, där kommunal- och kyrkostämmor hölls och sedan 1918 även kommunalfullmäktiges sammanträden. G:la klockargården eller Klockarbol 1:1 är inte bostad för organist numera utan bygdemuseum för Olands hembygdsgille. Den gamla byggnaden har fått sin renässans, ty sedan tre år håller kyrkofullmäktige sina sammanträden där sedan Alunda sparbanks hus sålts och blivit plastfabrik. Nytt modernt bostadshus har byggts för klockaren eller musikdirektören.

Post och järnväg
På andra sidan av landsvägen stod bolagsboden, ett tvåvånings trähus med handelsbod, och står där ännu men privatägd och moderniserad åtminstone till det inre. Här var postexpedition inrymd omkring eller före 1920, och föreståndare var handlanden, den kände kommunalnämndsordf. Erik Alfred Vitalis Gustafsson , vanligen E. A. V. kallad. Efter järnvägen Faringe-Gimo invigning 1921 flyttades postexpeditionen till Alunda station och sedan till en privatvilla, där det blev poststation. I dag är denna inrymd i det nya stora Centrumhuset.

Vägfararen från Dannemora såg vidare till höger kyrkoherdeboställets arrendegård och kyrkvaktarbostaden. Kyrkvaktare var 1916-20 en gammal soldat Ros, som bodde i Foghammars soldattorp, c:a tre km från kyrkan. Han marscherade varje söndag till kyrkan, som han värmde upp med en vedkamin och höll ren för en lön av 300 kr om året. En hel del annat arbete ålåg kyrkvaktaren för samma lön.

Ostkällare blev rörlager
Söderut syntes Söderby kvarn och såg på Alundaslätten , men åt öster kom man först till mjölkcentralens mejeri , byggt 1915 med en 35 m hög skorsten, som nu är nedtagen. MC sålde mejeriet till Alunda lantmannaförening som hade järn- och maskinaffär där samt bensinstation. Järnaffären lades ned för ett par år sedan, och fastigheten med bensinstationen såldes till firma Eriksson & Pettersson eller Olands bensinstation. Där har sedan tillbyggts tvätt- och smörjningshallar med bästa service för bilar. Sedan ett år upptar Uppländska Rör det mesta av lokalutrymmet. De forna ostlagerkällarna har fått en ny användning.

Från mejeriet mot norr utefter Öregrundsvägen var närmaste byggnad IOGT ordenshuset, byggt 1915 på fastigheten Karlsbergs mark, vars ägare kyrkvärden Knut Smedberg skänkte tomt under förbehåll att inga politiska möten eller dans fick förekomma. Ordenshusets tillvaro är snart slut, ty Olands kommunalfullmäktige har beslutat inreda lokaler för folkbibliotek, brandstation, samlingslokal och pensionärsbostäder i ett planerat stort hus på tomten.

Går vi tillbaka till f. d. mejeriet och tar av mot öster, Ekebyvägen över Kilbyån på Foghammarbron med sina två brovalv, slagna omkr. 1890, så hade man ett garveri som revs när järnvägen skulle fram. Nu ligger där ortens skoaffär. Och så svarveriet där gamle Karl Magnus Wahlberg gjorde spinnrockar vilka han otaliga gånger traskade till Uppsala med på en dragkärra. Det var 8 mil tillsammans fram och tillbaka!

Hantverkarvägen
Vägen från ån uppför backen mot Uppland – Ekeby kunde då kallas hantverkarvägen, ty förutom de nämnda, garvaren och svarvaren, var det skomakare, möbelsnickare och sist – kopparslagarmästare Gustaf Foghelin, den ende ännu levande av dem, numera sedan många år innehavare av plåtslageri och cykelaffär i Skoby.

På kullen, kallad Kvarnbacken, emedan Mjölkcentralens mejeri det hade stått en väderkvarn däruppe, låg en skyttepaviljong, där Alunda skytteförening hade livlig verksamhet till 1919. Skyttepaviljongen är ombyggd till bostadshus. I övrigt har vi Alunda hotell på höjden. Många tror att detta är högsta höjden i Alunda, men den lär enligt uppgift ligga bakom Marma 3:4. Där finns ännu märken, lämningar efter en galge.

Egentligen var livet ganska trist när man slog sig ner i Alunda för över 40 år sedan. Inte elektriskt ljus, inte telefon, inte bilar och ingen järnväg fanns. Bristen på kommunikationsmedel, annat än hästfordon, var särskilt kännbar och svår vid sjukdomsfall.

Min då 10-åriga dotter fick difteri 1919, då epidemi utbröt vid den gamla skolan i Marma. Alla skolbarn drack vatten ur samma skopa, varför smittan spreds fort. Jag gick en hel dag mellan olika byar för att få bilskjuts för flickan till sjukhus i Uppsala, men ingen vågade köra ty det var halt väglag. Till slut förbarmade sig Kihlmark i Bärsta, den kände frisinnade nykterhetskämpen, över min ängslan och skjutsade oss in med lyckligt resultat.

Dressinskjuts
När jag sedan fick hämta flickan, då hon var fullt frisk, åkte vi tåg till Faringe men kom för sent till materialtåget på den under byggnad varande järnvägen Faringe-Gimo, som var rälslagd till Alunda. Jag fick låna en dressin och en päls åt flickan , och vi begav oss iväg de två milen. Vi skulle över Olandsån på den nya järnvägsbron. Flickan var rädd att dressinen skulle spåra ur just på bron, så hon ville att vi skulle gå över. Jag instämde, men tog mod och körde över i full fart utan att hon märkte det, ompälsad som hon var.

Men järnvägen invigdes 1921, och man började även med busstrafik, om man kan kalla en liten Ford lastvagn med skynken till väggar och en osande fotogenkamin som värmekälla för buss. Vägarna var urusla. Vid vissa tider sjönk hjulen djupt ner och grävde två diken. Det sades att vägarna på långa sträckor grusades med brännvin, och då måste de ju bli uppblötta. Sedan vägdistrikt och vägstyrelse övertagit skötseln av vägarna, blev det snart bättre, och större, välbyggda bussar sattes in i trafiken.