INGVAR FOGHELIN – UPPSKATTAD BERÄTTARE
Text Rune Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 2001
Sommaren 1909 gick min mor, Ruth Andersson 18 år från Foghammar, en kurs på Uppsala läns folk högskola i Gryttjom, Tierp. Hennes barndomsvän Jenny Eriksson från Golvsta gick samma kurs. Hennes son Ingvar Foghelin har berättat för mig att de båda flickorna cyklade till Dannemora, där de ställde cyklarna i ett skjul olåsta förstås – och tog tåget till Tierp. När de skulle fara hem efter kursens och sommarens slut, stod cyklarna kvar där de ställt dem. På den tiden litade alla på upplänningarnas ärlighet.
1912 gifte sig Jenny Eriksson med kopparslagaren Gustaf Foghelin i Foghammar. Min mor gifte sig 1915 med Filip Selen från Fresta, och de övertog tillsammans det lilla jordbruket i Foghammar, där hon vuxit upp. I det foghelinska hemmet föddes två barn, pojkarna Ingvar 1913 och Tryggve 1915. Familjen Foghelin bodde endast 600 meter från vårt hem, men vi lekte inte mycket tillsammans före skolåldern. Man höll sig mest på egna marker. Jag har ett mycket starkt minne aven gång då vår familj var hembjuden till Foghelins i början av 1920-talet. Bland pojkarnas leksaker fanns en ångmaskin, som eldades med rödsprit. Pappa Gustafhjälpte till och vi pojkar var hänförda. De mekaniska leksaker vi tidigare stött på drevs med fjädermotor.
Tåget och T-Forden
I september 1921 invigdes Faringe-Gimo järnväg, som fick en järnvägsstation i vår by ganska nära Foghelins gård. Det första reguljära tåget välte nära Faringe station. Det var ju en stor sevärdhet, och Gustaf Foghelin bjöd min far, min 3-årige bror Torsten och mig att följa med på en biltur i T – Forden, nr C 705, för att titta på olyckan. Naturligtvis var Ingvar och Tryggve också med. Loket låg ännu snällt på sidan i järnvägsdiket, men vagnarna var bortförda. (Jag har beskrivit mina minnen av järnvägen i Olands-bygden 1977).
”Lagens hantlangare”
Jenny Foghelin var nog den vackraste kvinnan jag visste när jag var liten och hon var mycket vänlig mot oss barn. Pappa Gustaf var mån om att pojkarna skulle ha ordentliga grejor, och de hade naturligtvis egna cyklar i lämplig storlek, när jag själv fick låna mammas cykel. En lådbil hade de mycket tidigt. Den hade O på nummerplåten, för de hade just innan varit till Göteborg, kanske på utställningen 1923. Jag minns också en fin bobb, som många kunde åka på samtidigt. Då var jag faktiskt med en gång och åkte utför ”Brobacken” , som slutade vid den kända ”Garveribron”. Ingvar åkte inte då – han stod på vägen till Alunda järnvägsstation och varnade trafiken. – Här står lagens hantlangare, sade han. I den delen av Foghammar bodde många pojkar, som var något äldre än jag. Bröderna Foghelins bobb blev för liten, så man lånade två små timmerkälkar av bonden August Jansson och gjorde en större för vilken Ingvar hade all anledning att varna.
Hängrännor och stuprör
Foghelins kopparslageri var ett företag, som man ofta besökte. Där fanns flera anställda, och jag tror att plåtslageriet under senare år var av större omfattning än kopparslageriet. Alla nybyggda villor skulle ju ha hängrännor och stuprör av galvaniserad plåt och diskbänkar av zinkplåt var också allmänna. De gamla vattentunnorna av koppar hade gått ur bruk, och de moderna kastrullerna var oftast fabriksgjorda av aluminium. När våra kopparkärl skulle förtennas besökte vi kopparslageriet, och vid de alltför förekommande skidbrotten kunde man laga med plåt hos Foghelins. Dessutom sålde man och reparerade cyklar. Ofta dröjde vi oss kvar i Foghelins verkstad, när vi gick hem från skolan. Vid ett sådant tillfälle hade Foghammars första cykel belysning med elgenerator av Boschs fabrikat kommit, och jag var vittne till utprovningen.
Tryggve var ett år äldre än jag, och det innebar att vi tillhörde samma läraravdelning vartannat år. Ingvar var tre år äldre, och vi råkades aldrig på lektionerna. Under rasterna tillhörde han inte dem som märktes mest. Efter folkskolan började han i en skola på annan ort, och jag minns uppståndelsen, när han tvingades avbryta studierna. ”Han hade slem på lungorna”, sade man, när händelsen berättades i mitt hem.
Gammal bekantskap
1930 fick jag en kanotstomme av Erhard Wikfeldt. Jag tänkte klä den med säckväv, men Erhard sade att det var bättre att använda kraftig lärft och stryka den med linolja före målningen. Ingvar har ett stycke kanotväv som passar, sade Erhard. Då bodde Ingvar på annan ort, men jag skrev till honom och frågade om jag fick köpa väven. Det dröjde bara några dar innan jag fick ett brev med Ingvars sällsynt vackra handstil. Jag skulle få överta kanotduken. ”Någon betalning skall naturligtvis inte komma i fråga. Du får den för gammal bekantskaps skull”, skrev Ingvar. Att bli erkänd som gammal bekant av en pojke som är tre år äldre är något oerhört för en 14-åring. Detta minne fördunklar alla andra jag har av Ingvar.
Snart flyttades deras verkstad till Skoby, och så småningom övertog Ingvar rörelsen. Han tog synnerligen väl hand om sin mor så länge hon levde. Jag flyttade till Uppsala för lärarutbildning, och sedan följde över 40 års tjänstgöring på olika ställen i landet. När jag som pensionär kom tillbaka till Alunda 1981 välkomnades jag genast av Ingvar. Han kunde som ingen annan återberätta vad han hört om det gamla Alunda av fader Gustaf och vad han själv mindes från pojkåren i Foghammar.
Nymans båt
Här är två skildringar av pojkarnas upplevelser. Badplatsen vid Orabergen vid Stamsjön var den bästa vi hade, men vägen dit var lång, om vi skulle cykla över Tuna. Man kunde låna båt av godsägare Edström på Kydingeholm. -Om han stod på trappan började vi bocka oss redan vid grinden, och vi frågade mycket artigt om vi fick låna båten, berättade Ingvar. -Men Nymans båt tog vi bara. Otto Nyman var torpare och fiskare. En gång hade de hunnit en bit från land, när Nyman kom för att vittja sina mjärdar. -Kom hit med båten, jag behöver den, ropade Nyman. -Vi behöver den bättre, som är ute på sjön, svarade pojkarna och fortsatte fortsatte mot Orabergen. Nyman satte sig på stranden för att vänta. När pojkarna så småningom kom tillbaka hade Nyman somnat. De landade ett stycke på sidan om honom och bar båten försiktigt och ställde den på land ovanför den sovande. När han vaknade var de långt borta.
Smedbergs mutor
Så vill jag återberätta en händelse, som Ingvar återgav efter sin far. I början av 1900-talet skulle man välja en ny kyrkomusiker i Alunda. Bland dem som sökte var handlaren Knut Smedberg, som hade sin affär nära ”Smedbergsparken” i Alunda. För att försäkra sig om så många röster som möjligt brukade Smedberg bjuda in lämpliga kunder på kontoret för traktering. Vid valet fick konkurrenten Söderberg de flesta rösterna. När kopparslagare Foghelin, Ingvars farfar, som var helnykterist, besökte Smedbergs affär någon dag efter valet, sade Smedberg: -Foghelin röstade inte på mig i söndags. -Nej, jag blev aldrig bjuden heller, blev svaret.
Ingvar var en av de trognaste deltagarna i den hembygdscirkel, som träffades varannan vecka i Furuhöjdskyrkan. Där var han en uppskattad berättare. Ofta hade han inhämtat nya kunskaper i böcker och på kurser som han sedan delade med sig av. Han blev aldrig akademiker, men under sin pensionärstid åhörde han massor av akademiska föreläsningar i Uppsala och på andra håll och han skaffade sig mycket stora kunskaper i olika ämnen. Under min pensionärstid från år 1981 räknade jag Ingvar som en av mina allra bästa vänner, och jag är tacksam för att vi kunde återknyta bekantskapen efter så många år på olika platser i landet.
