VAD ETT GAMMALT TINGSPROTOKOLL KAN BERÄTTA
eller studenten Jonas Hallenius sorgliga öde

Text Karin Alinder ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1947

Ett synnerligen roligt och intressant studium av forna tiders människor och deras förhållanden, deras religiösa föreställningar, rättsbegrepp, vanor och tänkesätt, erbjuda alla de gamla handlingar, som finnas bevarade på våra arkiv. Nog är detta studium många gånger både tidsödande och besvärligt, men ger man sig bara ro, så lönas mödan rikligen. Ibland kan ett enda protokoll, t. ex. från något domstolsförhör, klargöra för oss en hel tidsepok på ett intimare och mera slående sätt än kanske hundratals sidor ur en aldrig så bra svensk historia.

Ett sådant typiskt tidsdokument hittade jag i ett protokoll i Domboken för Olands härad 1678, daterat »den 9 och 10 Decembris». Det är undertecknat av en herre vid namn Anders A. Höök och avhållet vid ett tillfälle, då denne »war utj Alunda socknestuga staddh till att bijwista Rooteringen till 1679 Åhrs Uthskriffningh».

Under föregående år hade nämlige en mystisk händelse ägt rum i Alunda. En student, Jonas Hallenius, som bott i prästgården hos kyrkoherden »mester Lars Hontherus», hade plötsligt försvunnit och resterna av hans döda kropp sedermera återfunnits i en skogsbacke i närheten av prästgården. Man visste nu ej, om han »siellff händer på sig buurett» eller »om han genom Villdiuur eller annan Olycka wore förderffwadh». Höök skulle nu, då han ändå befann sig i Alunda, enligt order från ärkebiskopen, doktor Johan Baazius, undersöka, »hwadh Indicia Man kan haffwa aff dess affgångh ».

Tolvmännen »Carl Olofsson utj Kleeff», »Jöns Ersson ut j Manna» och »Peder Martinsson utj Sydinge» samt kyrkoherden adjungerades, och med Höök i spetsen tågade man ut till platsen, där »den omkompne studentens HoffwudSkalla och Käffte, sampt Knijff, Hatt, Hallsduuk, Skoor, Strumpor, Byxor och Jacka omsijder igenfundhne bliffwedh». Man hittade dock inget bevis för att han »utj Trää sig tillförendhe ophängt hadhe» eller att han »på något annat sätt sitt Lijff förkårtat, erkannerl medh Knijff». Kniven befanns nämligen väl instucken i slidan, och inte heller var den nedblodad.

Kyrkoherden fick vid det förhör, som senare vidtog, noggrant redogöra för den omkomnes liv och leverne under del sistförflutna året. Han berättade bland annat, att då »Berördhe Student förleedne sidste Stoora Bööndagh till skrifft – och afflöösningh utj Alunda Kyrkyo war, haffwer han då jemple de andra under Communicationen icke kommit till duuken, utan quar utj Bootstoolen hoos klåckaren –  bliffwidt sittjandes».

Efteråt frågade kyrkoherden honom, »huij han icke till Guds Bordh gick, effter som han redan afflösningen fådt, alltså haffwer studenten der uppå suaradh, sig icke haffwa kunnat till Guds Bordh gåå, emädan dhen onde Sathanas honom der ifron quar utj Bootstoolen höllth». Klockaren tillfrågades då, om sludenten verkade besatt »aff någon Uhrsinnigheet» eller om han föreföll »utj sitt Samwethe förtuiffladh», vartill klockaren svarade, att det var tydligt, att den stackars studenten talat i något slags förtvivlan. Pastorn berättade vidare, att Hallenius vid flera tillfällen yttrat, att »Nåådenes döör för honom war tillslutten» och sagt: »Guud låte mig alldrig bliffwa förtappadh».

Kyrkoherden hade försökt lugna honom med »huarjehanda Tröstesprååk» och verkligen lyckats få honom så långt, att han ett par veckor senare »bådhe till Skrifft och Guuds Boordh offentel. utj Kyrckyan medh största Devotion gick». Efteråt hade han sagt, att han var tacksam och glad mot klockaren, som denna gång inte givit med sig utan tvingat honom fram till altaret, eftersom »den Ondhe sammaleedhes och denna gång wille honom ifron communicationen hålla». – Alunda kyrka har då sannerligen varit skådeplatsen för dramatiska händelser!

Den stackars studentens glädje över att han och klockaren lyckades lura satan blev dock ej långvarig. Snart började han åter hemfalla åt sitt grubbel. Han fick för sig, att han varit död men återuppstått. Vem som återuppväckt honom till liv, visste han dock ej, men det framgår av sammanhanget, att både han och hans omgivning trodde, att det var djävulen själv! Han hade också klart för sig, att »hans BegraffningsPlatz skulle utj een Skougsbacke wijd Prästegårdhen undher een Tall wara, och att den Ondhe dher skulle honom taga».

Till denna skogsbacke drogos hans vägar beständigt. Dock hade resterna av hans kropp ej återfunnits just där utan »ett stycke dherifron just brede wijdh Prästegårdens norra giärdhes Gårdhe». Ännu en student bodde i prästgården vid denna tid. Denne »skulle haffwa tree suarta karlar sedt att utaff gierdhet till skougs gåå, men omsijder försvuundne». Detta skedde» geent emoot» den mystiska fyndplatsen.

Samma natt som den stackars Jonas försvann, blev det ett häftigt oväder med köld, blåst och regn. Fast året ej var längre framskridet än till »Säädes-anden», var kölden så stark, att man mycket väl kunde tänka sig, att han, »dhå han utj sitt Raaserij quar ij skogen bleeff liggiandes skulle aff den owanlige Wädherleeken fruuset till dööds och sädan aff Willdiuur och hundar (blivit) äntel opäten». Kyrkoherden hade dessutom märkt, att han haft särskilt god aptit den där dagen, och framkastade därför den hypotesen, att han, »sädan han utj Prästegården der effter någon stundh såffwet och omsijdher wijd solennes nedergångh till skougs uthgått, förmodel aff samme undfångne spijs (varit) så illa till pass, att han quar ij skogen liggiandes bliffwet sampt utaff den owanlige Wederleeken omsijdher döödh».

Av detta långa förhör, som upptar många sidor i Domboken, drages nu äntligen den slutsatsen, att Hallenius väl visste, att han skulle sluta på ett bedrövligt sätt, eftersom det ansågs otvetydigt bevisat, att han »utj Compact med den Ondhe måtte hafwa tillförene trätt, och wäl på något sätt sijdermera anten siellff förkårtat sitt lijff eller dhen Onde såsom han och för uth hadhe sagt honom aff daga äntel taget». Och eftersom man tyckte sig finna, att ett självmord var uteslutet, så var man tydligen överens om att djävulen farit av med honom. Då var det ju ingenting mer att göra åt saken, ty djävulen kunde man tyvärr inte dra inför domstol!

Pastor Hontherus blev till sist förständigad att översända kniven med slidan till högvördiga domkapitlet i Uppsala, som också skulle ha protokollet. Trots dettas utförlighet var man knappast säker på att konsistoriet skulle anse saken utagerad, ty man tillade, att förhören ju kunde tas upp igen, om så påfordrades.

En helt främmande föreställningsvärld rullas i detta protokoll upp för oss. Kommentarer äro kanske onödiga, men det är nog bäst att erinra om, att detta utspelades vid tiden för häxprocesserna i vårt land. Värre saker än så fick säkert mången domstol reda upp, och Jonas Hallenius själ var inte den enda, som djävulen beskylldes för att ha lockat till sig! Även måste vi minnas, att sinnena säkerligen ännu voro upprörda av rättegången med Johan von Sack, som avlidit i maj samma år och vars oceremoniella begravning ägt rum så sent som någon gång i slutet på juli.