MISSIONS – MARI

Text Rune Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1996

Den 23 september 1846 föddes i Knutby en flicka som i dopet fick namnet Maja Stina. Föräldrarna var arbetskarlen Anders Andersson Lund och Stina Cajsa Bure. Hennes farmors farfar var masmästare Per Persson i Bennebol, och även hennes farmors far, som hette Per Bladlund var masmästare där. Maja Stina kallade sig senare Maria Kristina, flyttade till Skoby i Alunda och blev i vår bygd känd som ”Missions-Mari”. Till hennnes 90-årsdag hade UNT en intervju med henne, som tidningen välvilligt lovat oss att trycka av:

Alundas äldsta 90 år.
I det märkbart talrika inslag av kvinnor uti valkön vid söndagens valförrättning stod pigg och kry socknens äldsta invånare, f. tjänarinnan Maria Andersson i Skoby, och då hon på onsdagen kan fira sin 90-årsdag, passade tidningens medarbetare på att få en liten födelsedagsintervju med henne.

Då vi inledningsvis gav den gamla en eloge för sitt visade medborgarintresse, och att hon varit duktig att möta upp, kom det rappa svaret: ”Jag känner mig inte gammal, jag följer nog med och är intresserad och tycker att kvinnorna ska bevaka sin rätt. Jag försummar nog inga val, än på länge”. Vi ha framför oss en kärnkvinna, som trots sina år är i besittning av obruten syn och hörsel, och som klart och redigt följer tiden. Med stolthet berättar hon om sina årliga resor till missionsmöten och konferenser i Stockholm, som hon sedan 1918 besökt varje år. Hon är förtjust i våra moderna fortskaffningsmedel, bilarna, ”som man bara behöver sätta upp den här åt, så stannar dom”, säger hon och höjer sin stödkäpp. Med humorns glimt i ögat, berättar hon, att hon t.o. m. fått åka med självaste landsfiskal’n, då han blev stoppad i misshugg. ”Det var först när han skjutsat mig dit jag skulle, som det kröp fram vem han var”. Men radion är ”mor Mari” inte trakterad av, ”nej, då läser jag hellre en god bok. Jämte min bibel har jag en, som är så bra, så jag vill inte sälja den för tusen kronor”. Det är reda och personlighet, som talar och man får respekt i hög grad för den vitala åldringen.

Intressant är också höra henne berätta om flydda tider. Redan 1883 kom hon till Alunda, från sin födelsesocken Knutby. Hon kom i tjänst hos dåvarande nämndeman Alfred Andersson i Skoby, som hon tjänat i 17 år. Pigans årslön var då inte fullt 100 kr. jämte skor, lärft och några andra naturapersedlar. Efter avslutad anställning i denna gård, har hon gått daghjälp i många andra hem i södra Alunda, Jönninge och Vittja. Först för en dagpenning av 50 öre, sedan 1 krona. Och nu njuter hon sitt otium i den lilla stuga, som hon fått av sin husbonde för trogen tjänst, och med folkpensionen så har hon sitt ekonomiska stöd. Själv så hjälpsam och god har hon också fått en stor vänkrets. Detta är särskilt inom missionsförbundet, där hon går under det över hela landet kända namnet ”missions-Mari”, på grund av sitt stora intresse för missionens sak. Hon har varit medlem sedan sitt 18:de år, och hon har förblivit sina ungdoms ideal trogen. På högtidsdagen kommer hon att ännu en gång få röna hur uppskattad hon är i vida kretsar.

Denna födelsedagsintervju kan kompletteras med några uppgifter lämnade av grannar och vänner, bl.a. av Maja Andersson (f. Södergren), som talade in ett band hösten 1981.

Missions-Mari var fattig men behövde aldrig lida nöd. Hon samlade in pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Då fick hon ibland betalning in natura. När hon fick tillfälle delade hon med sig. Följande händelse är betecknande: En luffare knackade på i hennes stuga och bad om pengar. Hon hade bara en krona och den gav hon honom. Samma dag kom August Johansson i Stavby Väsby på besök, och när han gick lämnade han henne två kronor. Missionsförbundet och särskilt missionsskolan i Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar till skolan och plockade lingon till sylt. Den missionselev som brukade gästa församlingen under påskhelgen fick alltid en korg ägg med sig till elevhushållet. Äggen hade hon samlat in bland välvilliga grannar.

Årets stora händelse för henne var Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. En gång sade hon åt en väninna: ”Ska du inte fara till konferensen i år”? – ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful, att du inte skall åka till konferensen mera”. – ”Allre har’n sagt he åt meg’e” var Marias svar.

90-årsdagen firades med stor fest i Skoby missionshus. Hon uppvaktades då av ortsbefolkningen men även av pastorer från angränsande missionsförsamlingar och representant från missionsstyrelsen i Stockholm, knappt ett år senare deltog hon i en begravningshögtid som slutade med samling i Skoby pensionat. Hon befann sig i övervåningen, när hon råkade stiga fel och rullade som ”ett nystan” längs hela trappan. Hon skadades inte allvarligt och levde i mer än två år efter olyckan. Något mera riksdagsval hann hon dock inte delta i. Hon avled den 6 september 1939 på Alunda ålderdomshem, där hon legat ungefär en vecka. De sista dagarna hon ännu bodde kvar i sin stuga i Skoby vakade grannar och vänner vid hennes bädd. Hon tyckte att uppbrottet dröjde för länge och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”.

I Skoby startades en insamling till gravsten och ännu efter snart 57 år brukar grannar och vänner sätta friska blommor på hennes grav på Alunda kyrkogård.