OLANDS GRUVOR 

Text Lena Berg och fotografier från Olands hembygdsgillets tidskrift 2001 samt DigitaltMuseum.

För mer än 250 år sedan gick en arbetslös gesäll från Österbybruk genom skogen mot Rasbokil. Denne gesäll bar namnet Hammarin och på sin vandring upptäckte han malmfyndigheten vid Ramhäll…

Kanske var det så, som sägnen säger, det gick till när järnmalmsfyndigheten vid Ramhäll i Alunda upptäcktes. Vi vet faktiskt inte mycket överhuvudtaget om gruvdriften i Sverige före historisk tid, men länge har 1100- eller 1200-talet setts som den tidpunkt då gruvhanteringen påbörjades. Kanske har man istället börjat bryta bergmalm i mindre skala så tidigt som under vendel- (550-800 e.Kr.) och vikingatid (800-1050 e.Kr.), om inte redan under romersk järnålder (Kr.f-400 e.Kr.).

Den organiserade gruvbrytningen i större skala, där malmen sedan smältes i hyttor, utvecklades däremot sannolikt först under medeltiden. Det är också under denna tid vi ser gruvbrytningen i de skriftliga inhemska källorna. Genom dessa finner vi belägg för antal medeltida berg. Dessa berg motsvarade antagligen större områden som innehöll ett flertal gruvor och skärpningar, dvs. små gruvhål eller provbrytningar.

Uppländska berg
I Uppland fanns tre kända berg under historisk tid; Dannemora berg, Hökhuvudsberg och Lenaberg. Av dessa är det bara Dannemora berg som är historiskt belagt från medeltid. Det omnämns första gången i källorna år 1481, men vi vet att bergmalm brutits och smälts i Uppland åtminstone ett par hundra år tidigare. T. ex. är Ransta hytta i Skuttunge socken omnämnd redan 1391 samt daterad arkeologiskt till 1200-talet och Ralby hytta i Dannemora socken daterad till 1300-talet eller kring 1400.

Hökhuvudsberg omtalas först på 1550-talet, men sannolikt finns ett medeltida ursprung även här. Redan 1552 var gruvbrytningen i Hökhuvud så viktig för Kronan, att kungen uppmanade prästen att lämna prästgården och söka sig annat boende då prästgården skulle bli säte för gruvfogden.

Vissa indikationer finns också som talar för bergmalmsbrytning i området för Lenaberg redan strax efter Kristi födelse. Vid en arkeologisk undersökning av en järnframställningsplats vid Fullerö har man kunnat visa, att bergmalm från Lenaberg- och Stenbystråket använts i järnframställningen redan under det första århundradet av vår tideräkning. Detta skulle kunna innebära att Lenaberg, som inte är skriftligt belagt, kan vara ett berg med mycket tidigt ursprung.

Oländska gruvor
Det finns inte belägg för några berg i olandsbygden och förutom Ramhälls gruvor finns endast ett Btal andra kända gruvor i området. I Alunda socken finns även en skärpning vid Sydingösby och järnmalmsgruvan “Tälgruvan” vid Väsby. Den sistnämnda bröts sannolikt kring slutet av 1600- talet eller i början av 1700-talet. I Ekeby socken har bergmalmsbrytning ägt rum på tre platser, bl a i “Kattgruvan”, och denna brytning har eventuellt påbörjats redan före 1600-talet. Dessutom finns ett område vid Botmora i Skäfthammars socken, “Gruvhagen”, där ett mindre järnmalmsstråk brutits under 1600-talet. Dessa gruvor är de som finns registrerade i Fornminnesregistret och på de kartor som getts ut av Sveriges Geologiska Undersökningar.

Det är troligt att fler ännu inte kända gruvor och brytplatser finns i området och att dessa kan kasta ljus över bergsbruket i olandsbygden. Dessa” okända” gruvor skulle kunna upptäckas om man letade aktivt ute i bygden. I flera av dessa gruvor kan brytningen av bergmalm redan ha upphört, när Ramhälls malmfyndighet upptäcktes. Exakt hur gamla dessa gruvor och brytplatser är vet man inte.

En möjlighet att arkeologiskt datera gruvor är att se med vilken teknik de blivit brutna. Tillmakning är den äldsta metoden att bryta malm. Då staplades ved intill bergväggen och antändes. När det heta berget svalnade uppstod sprickor och malmen kunde spettas loss. Tillmakning blev en alltmer ovanlig teknik då krutet introducerades under första halvan av 1700-talet.

De enda gruvor i olandsbygden som uppvisar spår efter tillmakning är två av gruvorna i Ekeby socken. Det betyder inte att dessa skulle vara de äldsta i området. Dels kan det vara svårt att bedöma med vilken teknik gruvor har blivit brutna. Dels kan gruvor som blivit brutna med tillmakning ha fortsatt att brytas med annan teknik, så att spåren efter tillmakningen försvunnit genom den senare brytningen. Att det finns gruvor med spår av tillmakning i Olandsbygden är emellertid ett belägg för att bergsbruket har tidiga anor även i detta område.

Att bergsbruket har medeltida anor i olandsbygden antyds också av Myrjärnshyttan i Ekeby socken, som lades ned någon gång före 1600-talet, och som sannolikt var i drift redan under medeltiden. Denna hytta fick antagligen malm från “Kattgruvan” . Det finns också uppgifter om att ytterligare två medeltida “smälthyttor” skall ha funnits i Alunda socken. En skall ha varit belägen vid Filsäter i Löddby norr om Väsby och en vid Hyttan nära Morkarlagränsen. Under 1600-talet uppfördes också ett par bruk i olandsbygden; Lunda bruk i Alunda socken och Gimo bruki Skäfthammar. Det förstnämnda lades dock ned så tidigtsom 1642.

Ramhälls gruvor
Vad gäller gruvbrytningen är Ramhälls gruvor i Alunda socken det utan tvekan största och mest långlivade gruvområdet i olandsbygden. Det är också de gruvor vars historia vi känner bäst i området. Gruvfältet består av Gamla Ramhällsgruvans utmål med Sjögrens-, Odin- och Bergmästargruvorna, Hargsgruvans utmål med Norra Parallellen och Hargsgruvorna, Carl Olsgruvans utmål med Carl Olsgruvan, Hammarinsgruvans utmål med Forsmans, Hammarins-, Klock- och Maskingruvorna samt Hälsingegruvans utmål med Nya- och Östra Hälsingegruvorna. Två gamla utmål bär de talande namnen “Processgruvan” och “Sista försöket”.

Om vi bortser från sägnens utsago om hur malmfyndigheten påträffades sägs Ramhällsmalmen ha upptäckts år 1742 av bergsfogden Petter Enander. År 1746 upprättades en karta över Ramhälls gruva med dess omkringliggande skärpningar, som visar sex utmål. Vi vet alltså att driften var igång åtminstone vid denna tid Ramhälls gruva i modern tid.

Kilafors, Ljusne-Voxna och Kopparberg
De äldre utmålen fastställdes 1830, men den riktigt stora brytningsperioden vid Ramhäll påbörjades först år 1832 då Hammarins- och Forsmansgruvorna togs upp från ödesmål under ägaren Kilafors bruk i Hälsingland. Vid denna tid ägdes gruvfältet förutom av Kilafors även av Dannemora Gruvintressenter. Hargsgruvan inmutades 1841 och Östra Hälsingegruvan erhöll utmål 1843. Den senare började dock inte bearbetas förrän 1883. De äldre utmålen reglerades 1885. 1896 övertog Ljusne-Voxna AB de av Kilafors ägda utmålen och från 1902 arrenderade Ljusne-Voxna AB även ett av de utmål som Dannemora Gruvintressenter ägde.

1916 blev Ljusne-Voxna AB ägare av hela gruvfältet och under 1930-talet låg driften tidvis nere. 1942 såldes samtliga utmål till Stora Kopparbergs AB och brytningen påbörjades i betydligt större skala. 1975 lades Ramhälls gruvor ned och gruvrättigheterna sönades 1979. Efter över 200 år lades alltså driften ned vid Ramhälls gruvor. Bland de kvarstående gruvanläggningarna i betong från 1940-talet kan man, om man tittar lite extra, ändå se spåren av gruvornas tidigare historia.

Bakom gruvlaven tror man sig kanske snabbt skymta gesällen Hammarin passera på sin vandring, stanna upp och böja sig fram. . . 

olands gruvor bild

Ur Olaus Magnus historieverk från 1550 -talet.

olands gruvor bild2

Mottagningen vid Ramhälls gruva. Maskingruvekran. Digitalmuseum.

olands gruvor bild3

Slaggupplag vid Ramhälls gruva. Foto: Digitalmuseum.

olands gruvor bild4

Gruvarbetare vid Ramhälls gruva. Foto: Digitalmuseum.