OVÄDER

Text Erhard Wikfeldt ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Alla vi som är över de sextio åren minns säkert den stora ovädersdagen den 1 – dec- 1931, då snön proppade igen alla vägar. och stormen vräkte omkull skogen med flera miljoner träd i den nordöstra delen av Uppland. Många minns dagen som  ”den stora stormfällningen” .

Jag var då vikarierande lantbrevbärare i Alunda och körde post till Ekeby-Väskinge m.fl. byar på förmiddagen och till Mysslinge, Kilby , Knutsbol , Vettsta , Haberga m.fl. på eftermiddagen.

Vädret hade varit milt i december. Marken var bar, och det fanns ingen tjäle i jorden.

På morgonen den 15 dec. började snön falla. Tung, blöt snö föll i ofantliga mängder med flingor ”stora som lapphandskar”, och på kort tid var marken täckt av ett 20-30 cm. tjockt lager av snö. Luften var helt stilla, snön föll lodrätt ned och lade sig som ett täcke över träd och buskar och på den ofrusna marken.

På den tiden körde man på vintern med snökedjor på bildäcken. Jag hade dittills inte behövt använda dem, men när jag såg snön falla så rikligt lade jag på kedjorna för säkerhets skull.

Det rådde en hotfull stillhet i naturen medan snön föll. Posten kom som vanligt med förmiddagståget. Vi sorterade, och jag förberedde dagens båda postturer. Då skedde en plötslig förändring. Temperaturen sjönk till flera minusgrader , den blöta snön frös fast på träd och grenar, det bildades skare på marken och det började blåsa. Med en känsla av att jag kunde möta svårigheter under dagen ringde jag till min yngste bror, Gotthard , och bad honom att följa med. Han kom, utrustad med en snöskyffel , och så startade vi vår äventyrliga resa.

Det gick tungt i den oplogade och nu frysta snön. Vinden började riva med sig av skaren , och en nålvass snö föll samtidigt i massor. Redan mellan Golvsta och Torsne måste vi stanna för att kunna orientera oss mellan de rykande orkanbyarna för att finna den dåligt markerade vägen . Vi tog oss dock lyckligt fram till Ekeby och kunde där lämna vår post i vanlig ordning.

Den fortsatta färden blev äventyrlig. I blåshålet mellan Rista och Fornbro var vi nära att köra av vägen i den rykande snön men kunde stanna i tid och vänta tills vi åter kunde se var vi befann oss, och fram till Väskinge var vi ganska skyddade för den nordostliga stormen.

Vi lämnade posten i Väskinge handel , men hade inte hunnit längre än förbi kvarnen  förrän vi hejdades av två stora aspar, som lagt sig tvärs över vägen. Någon såg hade vi inte med, men vi fick låna en vedsåg i kvarnen och med den kapade vi träden, så att vi kunde komma vidare. Strax bortom kvarnen var fältet öppet för den nordliga vinden , och där låg en väldig hård blåst driva. Vi tog sats på låg växel för att komma över och förbi den och den bar bilen , tills vi befann oss högst uppe på drivan. Då sjönk vi plötsligt ner, och vi satt fast i snön mitt i ett rykande inferno.

Vad skulle vi göra? Vi tyckte , att vi inte kunde lämna bilen där den stod. Vi måste få loss den, backa den tillbaka och ställa den i skydd vid kvarnen. Med vår egen skyffel och med en, som vi fått låna i kvarnen , började vi skotta, en på var sida om bilen.

Hur länge vi arbetade vet jag inte , men bit för bit fick vi ner bilen mot marken. Stormen dånade , och den isiga snön gjorde oss nästan blinda. Jag fick skrika av alla krafter för att hålla kontakt med min bror på andra sidan bilen och förvissa mig om att han var i verksamhet. Från den närbelägna gården hörde vi hur plåtarna slets av taket på en lada, hörde hur de virvlade i luften ovanför oss och slog ner på fälten omkring oss. Det var spännande, hemskt , dramatiskt, men vi arbetade allt vad vi förmådde och lyckades i vårt företag. Bakhjulen fick fäste , och vi kunde backa bilen tillbaka i säkerhet och skydd vid kvarnen.

Någon vidare färd var inte att tänka på . Maskinisten Eneroth vid kvarnen erbjöd oss husrum. Telefonen och den elektriska strömmen var bruten. Vi kunde inte meddela någon var  vi befann oss. Samlade kring en liten ljusstump tillbringade vi eftermiddagen och kvällen tillsammans med vårt vänliga värdpar , medan stormen dånadeutanför husknutarna.

Vi sov gott på natten, och på morgonen hade stormen bedarrat något. Att ta sig fram på egen hand var inte tänkbart, men snart kom en lastbil med fyra man på flaket , och den skulle försöka ta sig ner till Alunda. Vi följde tätt i spåren och krängde oss fram genom den myckna snön. Lastbilen körde till den fastnade, och då hoppade mannarna av och skottade loss den . Fallna träd låg över vägen, men de var kvickt avsågade och kastade åt sidan. Aderton träd hade spärrat vår väg, innan vi kom ned till Alunda.

På eftermiddagen var vägarna så pass farbara att vi kunde köra den föregående dagens eftermiddagstur mot norra delarna av Alunda. Snön låg djupast på gärdena i Löddby, mellan Mysslinge och Kilby. Vi körde i ett smalt dike mellan snövallarna. Nu såg vi också något av den förödelse , som stormen åstadkommit på skogen. Strax norr om Bollunge var man van att se ett ganska stort men fritt liggande skogsparti. Det var nu borta , och alla träden låg i en enda stor bråte som nedstrukna av en jättehand. Det var en märklig syn.

Nästa dags postkörning , den 17 dec., klarade vi med endast ett äventyr. I Stensunda hade en plogvinge nyss makat undan snön långt utanför dikesrenen. Ovetande om detta kom vi körande på det vi trodde vara väg och plötsligt skar vårt högra framhjul ned, och vi hamnade långt nere i den djupa snön på vägslänten. Där låg vi och kunde inte själva göra någonting för att komma upp. Snickaren Pettersson i Ola kom körande och stannade för att hjälpa, men vi förmådde ingenting ens tillsammans. Vi hade dock så stor tur att en vägskarpa just då kom vägen fram, och med hjälp av den, en grov kätting och fyra par starka armar kom vi upp och kunde oskadda fortsätta vår resa.

Det var med en suck av lättnat vi satte in bilen i garaget för att få vila efter tre spännande dagar, men det blev oss inte förunnat. Efter knappt en timme ringde telefonen och man frågade, om vi kunde skjutsa en skadad man från Ekeby till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Mannen hade varit ute för att se på sin skövlade skog. Han halkade uppe på en timmerbråte, och en avbruten gren slet upp ett otäckt sår i ena låret. Någon taxi stod inte att uppbringa. och vi kunde inte säga nej. Vi begav oss ut igen.

Resan till Uppsala gick lyckligt, och vi skulle få vänta medan man behandlade mannen och sydde hans sår för att sedan ta honom med hem igen. Det blev 2-3 timmars väntan innan vi kunde börja vår hemfärd. Min bror fick ta ratten för att köra hem.

Där jag satt i baksätet hörde jag kedjorna kring hjulen rassla mot den blanka isgatan på vägen över gärdena i Vaksala. Uppe i skogen bortom Jälla passerade vi en då ganska trång skärning, som i snöstormen hade varit fylld av snö och inte blivit helt rensad. Vi körde in i spåren i den lösa snön, och bilen kastades från den ena sidan till den andra. När vi kommit igenom skärningen stod bilen på tvären, och vi kanade på isen rakt emot en telefonstolpe vid sidan av vägen. Jag hukade mig i baksätet och väntade på smällen, men bilen fortsatte förbi och vi hamnade nära nog på taket i det snöfyllda diket på andra sidan av vägen.

Där låg vi igen, för andra andra gången på dagen, och nu med en sjuk man i bilen. Ingen av oss var skadad. Vi var bara så omtumlade och undrade, vad vi skulle göra. Min bror och jag tog oss strax ur bilen och hade inte mer än kommit upp på vägen, förrän en bil stannade för att hjälpa oss. Det visade sig åter vara snickare Pettersson från Ola, vilken tidigare på dagen hjälpt oss ur diket i Stensunda. Han var på väg hem , och han hade plats för den sjuke mannen i sin bil och kunde skjutsa honom hem till Ekeby. Med förenade krafter kunde vi flytta den skadade mannen från vår bil till den andra , och så var det problemet löst.

Vårt eget problem var dock inte löst. Min bror gav sig iväg för att få tag på en telefon och kalla på en bärgningsbil. Min väntan blev lång medan jag vandrade fram och åter på vägen i den nu smällkalla kvällen med strålande månsken och gnistrande snö. Så småningom kom dock bärgningsbilen, lyfte upp vår egen bil och tog den på släp in till stan för en översyn. Största delen av oljan hade då runnit ur motorn, vattnet ur kylaren och syran, som man då hade i batteriet , hade likaledes runnit ut. Snart kunde vi dock starta på nytt.

Vi hade inte kommit längre än upp till Salabackar så stormkokade kylaren. Jag förstod då, att den hade frusit. (Man hade ju ingen kylarvätska på den tiden, glykol eller annat. På morgonen fyllde man kylaren med vatten , och på kvällen öppnade man en kran och lät vattnet rinna ur, då det var kallt och risk för frysning.) Försiktigt måste vi ta oss tillbaka till macken för att få hjälp att tina kylaren. Det gick, och nu gjorde vi ett tredje försök att komma hem till Alunda.

Det gick lyckligt, och klockan två på natten kunde vi tacksamma ställa in bilen i garaget för att få några timmars vila före nästa dags strapatser. Vi hade upplevt några dagar, som vi aldrig kunnat glömma.

Stormens verkningar var oerhörda. Många hade fått hela sin skog förstörd. Det har nämnts siffror på upp till åtta miljoner stormfällda träd . I många år arbetade man för att tillvarata den fällda skogen. Mängder av skogshuggare kom från Dalarna och Norrland för att hjälpa till. Många friställda industriarbetare kunde under de första svåra åren på 30-talet få arbete i skogen. Gimo – Österby bruks AB fick dock så stora delar av sin skog förstörd att man inte ansåg att det längre fanns underlag för att driva sågen i Gimo. Den lades ned 1936 med stor arbetslöshet som följd. En storm kan få många konsekvenser.

MER OVÄDER
Från sockenstämmoprotokoll 1800 – talet, ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1996

Den 12 augusti om aftonen inträffade en olycklig händelse. Nästan alla byar inom Garbo åttung hemsöktes av en förfärlig hagelorkan vilken på några ställen helt och hållet förstörde årets växande gröda, på några ställen något mindre.