PER–OLOV BENGTSSON SNABB

Text Karin Alinder och fotografi ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Färdades man i Alundabygden omkring sekelskiftet, så kunde man rätt som det var träffa på en liten gubbe, som kom vandrande vägen fram med en hasande, karaktäristisk gång. Han var klädd kanske i en långrock, grön av ålder, kanske rutiga byxor, blommig kravatt eller lång yllehalsduk, plommonstop eller mössa, kanske till och med en gammal sjaskig hög hatt, det var inte så kinkigt. Han stötte med käppen i marken för varje steg han tog och mumlade gärna lite för sej själv, under det hans små illpariga ögon kikade omkring, lystna på att upptäcka något nytt, som han kunde få berätta vidare, då han träffade någon, som ville höra på. I handen bar han förmodligen en gammal nattsäck eller en smörbytta. Detta var Per-Olov, känd och välkänd i sju kyrksocknar, vilket sista här är bokstavligen sant, det var med all säkerhet många fler.

Mötte han någon, så blev det genast prat. »Gudda på deg. Värnörst kommer du frå? Ja tycker ja har sitt deg förr», var hans stående inledningsfras till alla, och även om det inte fanns någon som helst möjlighet till ett tidigare sammanträffande. Ibland sade han också frasen, fastän han väl visste, varifrån vederbörande kom. En gång prövade ett par pojkar detta och sa, att de kom från »Morskäre» (Morkarla). Per-Olov gick lite närmare , synade den ene och sa: »Ä, du ä från Per Ola i Väsby, du gössa!»

Denne Per-Olov föddes den 13 mars 1826. Han var oäkta son till pigan Anna Jansdotter i Löddby, som sedermera gifte sej med en Per Persson, även han liksom hans fru och Per-Olov fattighjon. Per-Olovs rätte far hette troligen Snabb, ty han heter i de första husförhörs böckerna Per-Olov Persson Snabb. I en bok är namnet Persson suddigt skrivet, och då det skrives om i nästa bok, förvanskades namnet till Bengtsson, och till döddagar fick sedan Per-Olov heta så. Han gillade inte själv sina efternamn utan ville heta Lundin. Detta fick han dock aldrig lagligen genomfört, och dåvarande komministern Östlund skämtade en gång med honom på ett husförhör och ropade upp honom så: »Per-Olov Bengtsson Snabb Lundin», varpå han genast svarade: »Neej , käre, inte går dä an för en fatti att ha så många namn!»

För övrigt var hans start i livet inte så dålig: han hade fyra stycken faddrar: Frälsebonden Jan Jansson, Löddby, soldathustrun Greta Ryd på ägorna till Löddby, drängen Erik Olsson i samma by och pigan Karin Jansdotter likaså. Men det hjälpte tydligen inte så mycket: hela sitt liv framlevde han som fattighjon och bodde ända till några år före sin död i en fattigstuga i Vettsta by i Alunda socken.

Att Per-Olov blev så känd vida omkring berodde på hans självtagna anställning som bygdens budbärare. Då en klocka skulle till urmakarn i Klev , bar han den ordentligt dit och hem igen. Likadant gick det till , då silver- och guldsaker skulle till guldsmeden i Kilby på reparation. Han bar stickgarn till fru Holmerts i Vattensta och de färdiga strumporna tillbaka, han bar garner och tyger till och från färgaren i Skoby, ja, även till kopparslagaren i Foghammar kom han med pannor och kastruller, som skulle förtennas eller repareras. Han kunde inte räkna, men det gick lika bra ändå: han blandade nämligen aldrig ihop olika ärenden utan hade en portmonnä för vart och ett. Man var inte alls rädd för att skicka även stora penningsummor med honom. Så kom han till exempel med arrendepengar till brukskontoren i Österby och Gimo, ja, till och med köpesumman för en hel gård kunde han få förtroendet att överbringa.

Då ett dödsfall inträffade i någon gård, genast kom Per-Olov dithasande, och sedan var det han , som uträttade alla ärenden, bjöd till kalaset och gjorde sej nyttig på alla sätt.

Vid bröllop blev han en alldeles särskilt viktig person. Den vackraste brudkronan i bygden fanns i Ekeby socken. Alunda socken hade ingen alls, och jag vet inte, hur det var i de andra socknarna, men brudarna ville i alla händelser ofta bära den vackra kronan från Ekeby. Då var det Per-Olov, som fick hedersuppdraget att hämta den och bära den tillbaka igen. På sådana expeditioner klädde han sej alldeles särskilt sjaskigt, och kronan förvarade han i en smörbytta för att ingen skulle ana, vilken klenod han bar på. Han visade den dock gärna för pålitliga personer. Då dansade den lille gubben omkring med den gnistrande kronan upplyft i ena handen , under det han sjöng på en högst egenhändig melodi: »Aldri får du gulle kronan min! Aldri får du gullekronan min!» Det har väl förmodligen varit en grotesk syn. Han tyckte mycket om dessa uppdrag och sade själv: »Jaa, käre söta, va ja har kånka på den här bytta me gullkrona i! Den ene får ha na på huvet å den andra inte, men kärestaiigen va de ä högtidlit me gullkrona ändå, når de ä nån som har na. För då får en sitta milla skål å vägg å äta kaku, kräm å bruna böner å budingar, så mytje en kan få ner. Jaa, jässbu bire allri för nog å.»

Per-Olov var också en vandrande platsbyrå. Han städslade både drängar och pigor. Sådana ärenden skötte han bra i en tid, då det var klent beställt med både postgång och kommunikationer. Han anförtroddes även det delikata uppdraget att »gå i bönmål». Som väl alla vet, betyder det, att han framförde en gosses frieri till en flicka eller kanske rättare sagt till flickans föräldrar. Många äktenskap lär han på detta sätt ha hjälpt till att ordna ihop, och som bönemannens arvode utgjordes av ett par ullstrumpor, lär väl Per-Olov tidtals varit väl försedd med sådana.

Allt detta kunde han sköta till allas belåtenhet, trots att det står i husförhörsböckerna att han var »otillräknelig» till förståndet och »svag i katekesen» . Han förvaltade tydligen sitt lilla pund väl.

Men det han inte kunde, det var att arbeta! Han skulle en gång på försök göra så kallade hjälphjonsdagsverken som räfsare i Österby, men han bara trasslade till alltsammans. Inspektorn sade honom barskt, att om han inte skötte sej bättre, skulle han inte få vara med längre. Det var ett bra sätt att få slippa, tänkte nog Per-Olov, så han började härma en annan, som räfsade på ett karaktäristiskt sätt, och som vanligt härmade han så bra, så de andra inte kunde räfsa för skratt. Inspektorn måste ge sej, och Per-Olov fick bära vatten i stället. En annan gång var han i Gimo och skulle plocka potatis. Det gick ungefär lika galet då, och då kammarherre Reuterskiöld grälade på honom, sa han: »Ja vill plöcka, å ja ska plöcka, bärra kammarherrn säjer meg, hurri ja ska plöcka!»

Till eftervärlden har dock Per-Olovs namn gått som historieberättare. På detta område var han något alldeles enastående i sitt slag. Han hade en utomordentlig förmåga att härma alla möjliga slags ljud och rörelser. Dessutom hade han en konstig dialekt, som säkerligen trotsar varje språkforskares försök att spåra upp härkomsten. Detta sista var väl inte så underligt, eftersom han ju hela sitt liv vandrade ur socken i socken, och dialekterna på den tiden var ganska olika även i närbelägna socknar. Båda dessa faktorer, hans härmningsförmåga och hans dialekt, gör, att det är hart när omöjligt att återge hans historier i tryck , så att en nutida läsare får någon som helst uppfattning om dem.

Men hans samtid hade så mycket roligare! Han roade både höga och låga, både barn och vuxna. Man kan säga, att han spelade samma roll i Uppland som Löpar-Nisse i Värmland. Dä kammarherre Reuterskiöldskulle ha fest på stora huset i Gimo, så nog skickade han efter Per-Olov, och då balen öppnades, tävlade man om att få dansa första dansen med honom, fast han inte kunde dansa alls. Lika eftersökt var han i Österby och på de andra bruken, och vid sådana tillfällen smorde Per-Olov kråset! Det trakterades förstås med sprit i överflöd då efter tidens sed, men Per-Olov var mycket måttlig härvidlag och höll för mun, då han fått ett par supar, med den motiveringen, att han hade lätt för att få opp det igen, och han ville gärna ha sitt kvar, för det är så sällan den fattige får nåt!

Per-Olov var otroligt snål. Han köpte sej just aldrig något själv, utan allt fick han, mat, kläder och snus. Husrum och vedbrand höll socknen honom med. Egentligen tiggde han inte heller, det föll sej bara så, att han skulle ha allting gratis. Då han kom in i en handelsbod, höll han fram en av de många snusdosor han medförde på sina vandringar, och sade: »Kan ja få för ett par öre snus.» Och sen han fått dosan full, vecklade han in den i den medförda snusnäsduken och stoppade dosan i fickan. Någon betalning blev det aldrig frågan om.

Av kammarherrn på Gimo tiggde han verkligen pengar ibland, och då lät det så här: »Snälla kammarherrn, en liten slant te snus! Ja, som har känt far hans å farfar hans, hur han red på den stora vita hästen!» För en sådan gammal vän till familjen föll förstås kammarherrn till föga!

Hans snålhet gav honom flera uppslag, då det gällde att skaffa pengar. Då han var på kalas, kunde det hända, att han låtsades söka på golvet efter nånting. Det dröjde förstås inte länge, förrän någon av gästerna frågade, vad han sökte. »Ja tappa femti öre», sa han och utlät sej över, att det var mycket pengar för en fattig. De hjälpte honom att leta men kunde ingenting hitta. För att trösta honom fick han dock mottaga många femtioöringar, och det var just hans avsikt. Han hade nämligen aldrig tappat någon!

Det hände många gånger, att resande från andra håll, som hört talas om honom, ville komma in i hans stuga och se, hur han hade det. Då sade han, att se, det gick inte alls, för det var mörkt inne och han hade bara ett enda ljus och det hade han köpt själv och betalat tre skilling banko för. Det är klart, att de resande gav honom pengar till både ett och flera ljus.

Många, många är historierna om dom han härmade. Han dunkade med käppen mot bordet för att härma, hur kopparslagare Lundström i ilskan slog hammaren mot städet, så gnistorna yrde. Han härmade en gumma, som räfsade , och i en gård råkade han därvid i hastigheten med käppen peta till ett s. k. »grytfata» , som hängde i öppna spisen, så att det åkte ut genom fönstret. En gubbe, Matts Andersson i Filipsborg, som åsåg händelsen, sade: »Kunde inte annorlunda gå, si, du bar deg inte villere åt, si!» och i nästa gård härmade Per-Olov honom också som slut på historien om räfsan.

Han härmade mor sin, då hon gav sin äkta hälft ett redigt kok stryk för att han druckit ur »julsirapen» och avslutade bastonaden med orden: »Nu har du för kvällsvåle, Gammel-Påveler!» – av denna historia förstår man också till en del, vad för slags familjeliv , som kom på Per-Olovs lott. – Han härmade Alundas vackra kyrkklockor – »bånge, bång-lång» – och som den lokalpatriot han var, jämförde han dem med de i hans öron mycket sämre ljudande klockorna i Morkarla »blandbång- bo-bång». Han härmade med förkärlek hur det lät, då Landsvägsfaster eller Snatt-junte fick spö på galgbacken i Haberga. »Ja tordes inte gå nera, ja», sa han, »men de lät så här för vart slag: schi! schå! å den stackarn skrek: aj, aj, aj! Men unnra på de! Hä sulle göra omåttlit ont de där, vett ja!» – Jag för min del undrar varken på Per-Olov , som inte ville gå nära, eller på att dom stackrarna skrek: Där stod häradsdomaren med klockan i handen för att se till , att inte profossen slog för tätt. Det skulle nämligen svida ut ordentligt mellan slagen.

Ofta var Per-Olov med på tingen i Haberga, de flesta gånger som åhörare. Sedan gjorde han historier om det han hörde och berättade dem härmande de olika personernas röster. Sålunda härmade han domarens barska röst , den pipiga rösten hos Söderbergskan, då hon erkände, att hon stulit »ett förklä å en schalett» och det grova målföret hos Fryns Karin, som stulit »ett lakan å en handduk». – Lagabrev (som säkerställde dem, som sattes på undantag) upplästes förstås ibland, och dom var väl ibland rätt lustiga, och de blev naturligtvis inte tråkigare, då Per-Olov berättade omderas innehåll. En gumma skulle sålunda ha andel iköttkvarn, i »färstu» (förstugan) och i »färsbrö» (färskt bröd).

En gång var dock Per-Olov instämd till tinget på rama allvaret. Det gällde ett barnuppfostringsmål, och han skulle vittna. Men det ville inte Per-Olov, och för att slippa ställde han sej riktigt tokig. I rättssalen gömde han sej vid kakelugnen, då hans tur kom. »Led fram honom», sa häradshövdingen, och så blev han då tillsagd att lägga två fingrar på bibeln och svära eden. »Neej », sa Per-Olov, »ja svär inte. I får göra med meg va I vill, öm I så sulle leda meg te stupstötjen!» – »Ni ska svära!» röt häradshövdingen. – »Hit mä vatten! Ja tror ja dönar!» sa Per-Olov. – Rätten måste till slut ge sej, och han slapp gå eden. Men då var ju inte heller hans vittnesmål vidare mycket värt, och det sades vara meningen med hela historien.

Att han inte ville gå eden, hängde säkerligen ihop med hans något egendomliga religiositet, tydligen påverkad av bygdens frireligiösa väckelserörelse. Han liksom så många andra förresten förväxlade eden vid en rättegång med det hos svenskar så vanliga svärandet i vardagslag. Och se, svära det gjorde han inte! Han sade inte ens Gävle utan i stället »staden svära» eller »stan me de fule namnet». I stället för Fanny blev det»F-ny» och fanjunkarn blev bara »junkarn». Han trivdes mycket bra hos frälsningsarmén i Haberga och talade gärna om »di där rara habergapöjka», dvs. frälsningssoldaterna där. – Han höll också gärna till i prästgårdarna, förmodligen inte av religiösa skäl utan fast mer för att där vankades både god mat och lite annat smått och gott. Åtskilliga historier handlar om präster och deras fruar.

»Ja va i prostgårn nunnus», berättade han sålunda, »å där va dom rara som vanlit, å dom sa, att ja skulle få äta dänne , öm ja bärra lugna meg litte, å då sa prosten han, att ja sulle gå å lägga meg i en säng, som hanvisa meg. Å hä gjorde ja då, men kan nöggen människa tänka seg, att bässöm hä va, så kom självaste prostinne å lag seg i en annan säng bredemä mej , å där låg vi, tess piga kom å sa te, att äta var färdit.» – »Nu pratar du allt bort i tok ändå!» – »Nee då, dä ä dagsens sanning att prostinna va mä, å vi feck nästan två röbetssängar färdirensade, hä sa ja säj för dej!»

Följande historia lär ha varit orsak till att det sattes in en dörr bakom predikstolen i Ekeby kyrka. »Jo, se», för att tala som Per-Olov, »hä va så, att prästen i Ekeby hadde vurri i Blaåker i sockenbud å fått förning mä sej hjern: två stångkörvar, som han stöppa i bakfecka på långrocken. Hä va en lörda, å då han kom hjern, glömde han börst körva, så på söndan hadde han dom i fecka, då han steg för altare. Bässom hä va, kände han nögge , som högg tag där bak. Dä va en hunn, som hadde vädra körven. Hunn drog fram den ena å la seg på körkgången å åt opp en. Vänta du , ja har jen kvar! tänkteprästen. Då han sen stog i predikstolen, såhörde han någe, som kom i trappa. Nu kommern igen! tänkte han å sparka bakut. Men hä va klöckarn, som kom mä lysningsboken!»

Pastor Mårdberg i Morkarla tyckte han mycket om, säkerligen för att han träffade honom hos frälsningsarmen i Haberga. (Pastor Mårdberg övergick slutligen till Frälsningsarmén.) En gång råkade Per – Olov honom, då han kom cyklande på en av bygdens första cyklar. »Ja kommer då pressis ihåg, som om hä hadde vurri i går, hur obegripli rädd ja vurst, når Pastor Mårdberg for förbi meg me en tocken tramphurra. – Si, hä va så, att ja sulle gå te urmakarn me en klöcka frå Norrgäle, å rässom ja jeck, så hörde ja nån bakom meg, å ja stank tell å huppa långt åt ammarsida, ja, hä vante långt igen, att jante tappa klöcka. Men mesamma va rä jen, söm ropa liksom oppifrån vädere: Gudda, Per-Olov! Å når ja titta opp, så varä han där rara morskareprästen, som hadde klyvi opp på ett stort hjul å for iväg, så en rakt inte hann säja någe åten, mytje mindre prata men.»

Klockar Berg i Alunda beundrade Klockar Berg i Alunda beundrade han mycket. »Se, klöckar Berg, hä klöckare de! Dess like finns inte på guss gröna jord! Jaa, han sjonger, så hä dallrar i luften, å en kan höra, hur sal men därrar ända te Marma, om vädere ä så.»

Det är nog inte så roligt att framleva sitt liv som ett original. Människor skrattar åt sådana, roar sej på deras bekostnad men tröttnar på dom. Så länge modern levde, hade Per-Olov ändå någon, som han hörde ihop med. Men hon dog, styvfadern likaså och de andra »hjonen» dog eller flyttade, så att snart återstod för honom endast den tomma, kalla stugan att återvända till, då festerna i Gimo var slut eller då brudkronan var återlämnad till Ekeby. Förr fanns det inga fina ålderdomshem minsann. Myndigheterna såg väl till, att de gamla inte direkt svalt eller frös ihjäl, det var egentligen allt. Resten föll på vänliga bybors lott. Och visst var grannarna vänliga mot Per-Olov, men nog tror jag, att livet föreföll honom grymt många gånger. Visserligen var han väl varken fysiskt eller psykiskt fullt normal och ska väl därför inte bedömas på samma sätt som folk i allmänhet, men ibland kände han nog innerst inne, att hans valhänta livsföring hade sina avigsidor. En gång tänkte ett par pojkar roa sej litet på hans bekostnad och smög sej fram till hans fönster en kväll, då Per-Olov just kommit hem. Då blev de vittne till, hur han långsamt klädde av sej och kröp ner i sin kalla bädd, huttrande av köld, hela tiden sakta jämrande sej som ett barn. Denna jämmer fortsatte, tills sängkläderna blivit nödtorftigt uppvärmda, så att han kunde somna. Undra på att pojkarna kom av sej och smög iväg utan att sätta sin plan i verket.

Andra sorger och bekymmer hade han också. En gång brann fattigstugan ner. Så småningom byggdes det upp en ny , och då Per-Olov som förut sagts blev ensam boende där, gjordes det en gång inbrott hos honom. Det gick nämligen vilda rykten om hans fantastiska rikedomar. Hur mycket tjuvarna verkligen fick fatt på, visste ingen mer än dom själva och Per-Olov, och han berättade det inte. Men länge gick han omkring och beskärmade sej över hur elaka människor varit mot honom. Till slut anordnades verkligen en liten insamling åt gubben. Det berättas, att då skaffade han sej sitt livs första och enda riktiga kostym! Efter stölden vågade han aldrig förvara värdesaker hemma över en natt utan lämnade in dom till grannarna. Detta tillvägagångssätt hade också andra fördelar: ett kvällsmål vid inlämnandet och ett morgonmål vid avhämtningen!

På äldre dar blev han sjuk och kom in på sjukhuset i Uppsala. Under hans sjukdom skaffade sej ett par av fattigvårdsstyrelsens medlemmar tillträde till hans stuga, och de hittade inte mindre än cirka 200 kronor i småpengar, gömda i golvfyllningen på vinden! Om dessa pengar inte upptäckts av tjuvarna eller om han skrapat ihop dom efter stölden, är inte gott att säga. Barskrapad var i alla fall inte Per-Olov!

Då han återkom från sjukhuset, blev han inackorderad i Marma by, för nu kunde han inte alls reda sej själv. Han förföll dock allt mer, och det var ingen överdrift, då det sades om honom, att han »både såg, hörde och luktade illa». Sin vana att vandra omkring behöll han, fast nu drog han sina ägodelar på en liten vagn. Träffade han någon , som ville stanna och prata, så satte han sej på vagnen, letade fram sin snusdosa ur klu-tarnas mångfald och tog sej en rejäl pris. Sitt goda humör behöll han, fast hans slagfärdighet var nog sin kos. Han talade med förkärlek om gamla tider och slutade gärna med denna harang: »Ja har vurri me om mytje, ja! Jell å brann å tjyvahann å gått igömmen svårårn och äti bärskbrö å nässeIvälling. Å nu ä en ruttin å gammal å skinne ä skyrst.»

Han dog 16 mars 1913, alltså 86 år gammal. Till hans bår sände Alunda kommun en vacker krans , och den kransen unnar vi honom alla. Ännu mycket mer skulle kunna berättas om honom. Ä ven kan hans historier återges på flera olika sätt. Han blandade nämligen ihop fantasi och verklighet i en enda röra. Är det därför någon, som inte känner igen en eller annan av dessa historier eller minns dom på ett annat sätt, så kan jag bara försvara mej på samma sätt som Per-Olov gjorde, då han farit väl hårdhänt med sanningen: »Hä sa di allihop på körkväjen i söndagars! »