SKÄFTHAMMARS MARKNAD

Text Erhard Wikfeldt ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Fram till 1836 var Skäfthammar en marknadsplats. Bönderna inifrån landet mötte då vid Skäfthammars kyrka fiskarbefolkningen från skärgården och köpmännen från Öregrund för att byta, köpa och sälja – troligen framför allt – spannmål mot salt strömming och sik, men också andra livsnödvändiga varor såsom husgeråd , verktyg och redskap, tyger och kläder, kanske också husdjur och därtill många andra ting som kunde saluföras.

Ingen torde veta när man började mötas till marknad i Skäfthammar, men från 1627 och 1647 finns kungliga resolutioner, som omtalar att tre s k enskilda marknader om året fick hållas därstädes, nämligen vid midsommar, mickelsmässotiden och på tomasmässodagen.

Att Skäfthammars marknad då var en ”enskild marknad” innebar att endast en stads borgare hade rätt att där saluföra sina varor. Öregrund innehade då den rätten. När den enskilda marknaden avskaffades 1788 blev Skäfthammars marknad en ”fri marknad”, vilket innebar att borgare från vilken stad som helst fick rätt att där saluföra sina varor. Konkurrensen mellan säljare inbördes, köpare inbördes och mellan köpare och säljare skulle vara fri, och prissättningen likaså. Ett kungligt brev från l dec. 1800 medger att sådan fria marknader också i fortsättningen fick hållas vid Skäfthammar.

Marknaden hölls vid kyrkan , och marknadsgatan sträckte sig från kyrkplanen österut mot Olandsån. Många kom säkerligen farande till marknaden med båt på ån, som länge var segelbar.

Utmed marknadsgatan stod fasta bodar, dit man återkom regelbundet. Andra reste tillfälliga marknadsstånd.

Ända in på 1960-talet stod ett par gamla hus kvar som en del av marknadsgatan. De försvann, då man utvidgade kyrkogården öster om kyrkan. Många gamla mynt är funna i jorden, där man förr köpte och sålde. Många ligger säkerligen kvar, gömda för alltid, men några kan kanske ännu bli återfunna.

Spannmål och fisk torde ha varit marknadens viktigaste försäljningsobjekt. Vid midsommarmarknaden var sådden färdig, och man kunde fördela det som var kvar av föregående års skörd. Vid ”mickelsmässotiden”, omkring Mikaels dag den 29 sept, kunde man börja fördela den nya skörden, och till Tomasdagen. den 21 dec., skulle alla, som hade spannmål som en löneförmån, ha fått ut sin del av den då färdigtröskade färdigtröskade säden. Man kunde då för en del av säden byta till sig saltströmming eller sik för vinterns behov.

När Skäfthammar 1836 upphörde att vara marknadsplats fanns endast mickelsmässomarknaden kvar. Den sista marknaden hölls den 11 okt. 1836. Många saknade kanhända marknadsdagarna – för andra var det en lättnad att de försvann. Det framgår av gamla kyrkostämmoprotokoll att man var bekymrad äver nedskräpningen, förstörelsen och det vilda leverne som dessa dagar medförde.

Skäfthammars marknad har dock återuppstått , men nu i en något annorlunda gestalt. På initiativ av ordföranden i Södra Olands Hembygdsgille, Ebbe Selen, samlades den 7 maj 1979 representanter för föreningar, organisationer och företag i Kyrkstugan i Gimo och beslutade att anordna en ny Skäfthammars marknad. Den hölls sedan den 29 sept. och utformades som en folkfest med försäljningar i marknadsstånd, musik- och annan underhållning och utställningar.

Då det inte var möjligt att nu använda den gamla marknadsplatsen vid kyrkan förlades marknaden till den öppna platsen vid spannstallarna framför Gimo Herrgård, där man förut firade midsommaren. Föreningar och enskilda sålde grönsaker, äpplen, bröd, honung, sylt, korv, bärtart, kaffe, te, läsk, karameller m m. Där fanns en U-landsbod, försäljning av hemslöjd, en loppmarknad, silver- och keramikarbeten, lekar och nöjen för barnen m m. För musiken svarade åtta nyckelharpspelmän, Gimo Big band, Olands folkdansgille och ett pojkband, Black Magic, bjöd på underhållning, och det var utställningar av kläder, tavlor av Gimokonstnärer, tombola m m. Mycket folk kom, och stämningen var hög. Marknaden upprepades sedan 1980 och 1981, och den tycks ha alla förutsättningar för att bli en tradition i Gimo.