”DE USLASTE BLAND SOCKNENS FATTIGASTE”
OM SOLDATÄNKOR UNDER 1800 -TALET

Text Anna Orebrand och fotografier ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 2001

Bakgrund
När det svenska indelningsverket såg dagens ljus i slutet av 1600-talet inleddes en ny epok i Sveriges historia, som kom att vara ända till 190 l. Under dessa drygt tvåhundra år valde tusentals svenska män att bli indelta soldater – ett val som kom att prägla dessa personers liv, ibland på ett ödesdigert sätt, vilket inte minst de tragedier som utspelades på slagfälten vittnar om. Indelningsverkets organisation formade dock inte bara soldaternas öden. Även deras hustrur och barn påverkades av de skyldigheter och privilegier som följde med soldatyrket. Soldaten tilldelades vanligtvis ett soldattorp, som endast med hårt arbete från soldaten och hans hustru kunde försörja en växande familj. När soldaten var ute i krig eller sändes iväg på arbetskommenderingar var det hustrun som fick bära ansvaret för det krävande arbetet på torpet. Rotebönderna skulle i soldatens frånvaro bistå knekthustrun i arbetet, men hon fick trots detta dra ett mycket tungt lass, då hon även hade sina vanliga sysslor att sköta.

Makens långa frånvaro skiljde soldathustrun från bl a bondhustrun. Även på en annan punkt skiljde sig dessa kvinnors förutsättningar åt. Vid makens död kunde bondhustrun själv eller med hjälp av släktingar driva jordbruket vidare. Hennes försörjning var därmed inte hotad. Soldathustrun levde under helt andra premisser. Om hennes make miste livet tvingades hon i de flesta fall lämna torpet för att bereda plats åt en ny soldat och hans familj. Den trygghet som soldattorpet gav knekthustrun var sålunda delvis en illusion, vars skenbarhet blev smärtsamt påtaglig först vid makens död. Detta väcker frågan om hur det egentligen gick för soldathustrun efter mannens bortgång, när hon vanligtvis tvingades lämna soldattorpet, som både gav tak över huvudet och mat att sätta på bordet. Utan vare sig make eller torp fick änkan börja om på egen hand, kanske med minderåriga barn, vars ansvar nu helt låg på hennes axlar.

I ett försök att kasta ljus över hur soldatänkorna försörjde sig själva och sina barn har jag tagit del av sockenstämmoprotokoll från Alunda, Morkarla, Stavby och Tuna under första hälften av 1800-talet. Detta mycket rika material ger dock inte en fullständig bild av änkornas försörjningsmöjligheter. Här nämns inte vanliga inkomstkällor som dagsverken och hemslöjd, men materialet har många andra förtjänster och utgör en fascinerande källa till kunskap om forna tiders människor. För att komplettera bilden ytterligare har jag dessutom använt mig av husförhörslängder och ministerialböcker från de berörda församlingarna. I övrigt kan tilläggas att samtliga de kvinnor vars liv jag har följt blev änkor mellan åren 1821 och 1842. Från början var de tjugosex till antalet, men här ska jag ta upp några av de öden som har berört mig mest.

Många bäckar små
Som jag antydde inledningsvis utgjorde sålunda soldatänkorna en mycket utsatt grupp i det svenska bondesamhället. Undantaget var om de gifte om sig, vilket jag dock inte ska gå närmare in på här. Men vad berättar då sockenstämmoprotokollen om soldatänkorna? Hur tjänade de ihop till livets nödtorft och fanns det något skyddsnät för dem som hade det allra sämst?

Ett vanligt sätt för en fattig soldatänka att tjäna en slant var enligt sockenstämmoprotokollen att vårda någon person som inte kunde ta hand om sig själv. Detta omtalas lite då och då i protokollen, inte bara när änkor är inblandade.
Sockenstämman i Alunda beviljade av denna anledning Maja Lisa Larsdotter, änka efter soldat Mats Mård, 5 riksdaler 24 skilling banko ur fattigkassan år 1837. Maja Lisa hade i elva veckor tagit hand om en pigas gossebarn, vars mor hade varit intagen på lasarettet.

Ett annat sätt att utöka hushållskassan var genom att ta emot inhyses personer. Enligt Tunas husförhörslängder hade t. ex. Kajsa Mattsdotter, änka efter Anders Rehn, inhyses
personer hos sig på ålderdomen. I Alunda anslog sockenstämman år 1842 pengar till Greta Persdotter, änka efter Per Lindahl, för att hon skulle hysa förre drängen Per Ersson med hustru och barn till midsommartiden innevarande år. När Greta ett år senare åter ansökte om pengar ur fattigkassan för ändamålet, blev dock hennes begäran avslagen med motiveringen att Per Ersson betalade av hushyran genom arbete.

Om ytterligare ett sätt för en fattig änka att försörja sig berättar Morkarlas sockenstämmoprotokoll från september 1853. Sockenmännen ville då, mot lämplig ersättning från församlingen, hysa kolerasjuka i Anna Maria Grans husbyggnad på Skarphärads ägor. Anna Maria, änka efter Olof Molin, var enligt Morkarlas husförhörslängder inte bara fattig, utan även ofärdig (d v s handikappad). Endast en av bygdens soldatänkor, Maja Lisa Ann, född 1794 i Film, hade ett yrke i dess traditionella mening. Maja Lisa var Alundas sockenbarnmorska och omtalas av den anledningen lite då och då i sockenstämmoprotokollen. Jag har därmed kunnat bilda mig en relativt god uppfattning om hennes levnadsöde.

”Madame Gille”
I mitten av 1820-talet beslutade Alundas sockenstämma att en ny barnmorska behövdes i församlingen. Valet föll på Maja Lisa i Golvsta, som vid 22 års ålder hade gift sig med soldat Klas Gille. Maja Lisa ansågs lämplig som barnmorska eftersom hon var en både skicklig och anständig kvinna. Dessutom bodde hon där flera stora vägar korsade varandra, vilket tilltalade sockenstämman ytterligare.

Sommaren 1827 tillkännagav sockenstämmans ordförande att socknens barnmorskelärling – hustru Maja Lisa Gille – hade genomgått en kurs på Stora Barnbördshuset i Stockholm. Maja Lisa hade nu kommit hem och visat upp
sina betyg, vilka ska ha vittnat om hennes ganska goda insikter i barnmorskeyrket. Sockenstämman utnämnde därför Maja Lisa till Alunda församlings privilegierade barnmorska. I sockenstämmoprotokollet från den 8 juli 1827 finns en noggrann redogörelse för den lön som Maja Lisa erhöll som församlingens barnmorska:

”Härjemte bevilijade Socken-Stämman Hustru Gille den uti Magazins-Regleringen af den 11 Sept 1826, utstakade Lön Fem /5/ tunnor Spannemål hälften Råg och hälften Korn; hvilken Lön får af henne beräknas från och med den 1 sta sist/edne Januari, äfvensom Socken-Stämman förbant sig, att, vid skeende förlossningar, efter hvars och ens råd och lägenhet, vedergälla Barnmorskan for sitt besvär, på sätt hitintills vanligt varit; de fattige likväl från all afgift frikallade.”

Maja Lisa fick sålunda ersättning både från församlingen och från de som tog hennes tjänster i anspråk. Fattiga personer behövde dock enligt bestämmelserna inte ersätta henne ekonomiskt, vilket innebar att församlingens barnmorska skulle vara tillgänglig för alla som behövde hennes hjälp.

Maja Lisa tituleras i husförhörslängderna examinerad barnmorska och hennes arbete som barnmorska utgjorde säkert en viktig inkomstkälla för familjen, inte minst eftersom
maken Klas Gille led av lungsot. Sjukdomen tog hans liv våren 1839. Maja Lisa var då 45 år gammal. Vid makens död bodde fyra söner hemma, samtliga födda mellan 1824 och 1832. Hennes inkomst från arbetet som barnmorska bör delvis ha kunnat fylla det ekonomiska tomrum som maken lämnade efter sig, även om familjen förmodligen fick det knapert jämfört med tidigare.

Som barnmorska har Maja Lisa lämnat många spår efter sig i Alundas födelseböcker. År 1840 hjälpte Maja Lisa, eller barnmorskan madame Gille som hon kallas i födelseböckerna, arton barn till världen i Alunda. Hon kom att verka som församlingens barnmorska i flera decennier och hann därmed hjälpa ett stort antal alundabor till världen. I slutet av 1850-talet började dock Maja Lisas krafter tryta. I Alundas husförhörslängd 1861-1865 finns t. ex. anteckningen ”orklös” vid hennes namn. Hon avled 1869 av bröstinflammation, nära 75 år gammal. Vid sin bortgång bodde hon hos sonen Karl Johan Gille, som var trumslagare i Film.

Maja Lisa blev aldrig fattighjon som så många andra ensamstående kvinnor under 1800-talet. En faktor som säkerligen bidrog till detta var att hon hade ett yrke att falla tillbaka på när maken avled. Utan denna inkomst hade förmodligen hon och hennes barn fått det mycket svårare än de nu fick. Dessutom gav yrket henne en identitet. Hon var inte bara någons hustru eller änka, hon var barnmorskan i socknen, vilket säkert innebar en viss prestige. Detta och övriga exempel visar att det fanns inkomstmöjligheter för en ensamstående kvinna under 1800-talet, även om de var begränsade och inte gav upphov till ett liv i överflöd.

Hertigen av Upplands gratifikationsinrättning
För att utöka hushållskassan ansökte många av bygdens soldatänkor regelbundet om understöd ur Hertigen av Upplands gratifikationsinrättning. Dessa ansökningar finns med i sockenstämmoprotokollen, eftersom änkorna behövde församlingens intyg om att de levde under knappa omständigheter.

Ansökningarna följer ungefär samma mall i de fyra socknarna. Först kommer en kort inledning, där sockenmännen vanligtvis intygar att samtliga änkor är hjälpbehövande. Ibland uttrycks dock önskemål om att änkor som är sjukliga, ålderstigna eller har minderåriga barn särskilt ska tillgodoses av fonden. Sedan följer en uppräkning av de änkor som har ansökt om understöd. Ofta beskrivs varje soldatänkas belägenhet noggrant. Så här beskriver t.ex. Morkarlas sockenstämma situationen för två av sina soldatänkor den 22 september 1839:

”Afledne Soldaten Matts Tigers Enka Stina Cajsa Anders Dotter på Norrkulla ägor är 51 år gammal, fattig och mindre arbetsför samt har 2ne underåriga barn att försörja. ”
”Framledne Corporalen Molins Enka, Anna Maria Gran på Skarphärads ägor, varandes 53 år gammal, ofärdig och vanför, har en underårig Son att försörja, och njuter ändast en liten fördel till lifvets uppehälle.”

I vilken grad änkorna beviljades understöd förtäljer vanligtvis inte källmaterialet. Förmodligen varierade det, vissa änkor fick understöd, andra inte. Greta Stenström, änka efter Erik Bär, ska t. ex. enligt Stavbys sockenstämmoprotokoll från hösten 1841 ha åtnjutit underhåll i nio år. I detta fall fanns det särskilt förmildrande omständigheter, då Greta hade en dotter som var sjuklig. Ett annat exempel är Anna Greta Jansdotter, änka efter Erik Stolt. Hon hade tidigare fått understöd, men inte de senaste två åren. Understöden var följaktligen inte några säkra inkomstkällor, även om de naturligtvis var mycket välkomna av dem som fick dem. Sin huvudförsörjning fick dock änkorna söka på annat håll.

Fattigvården i området
En änka som hade minderåriga barn eller som inte var arbetsför kunde endast med stora svårigheter klara sin försörjning. Om hon inte hade släktingar som var villiga att hjälpa henne fick hon ofta förlita sig på socknens fattigvård, som fanns till för dem som hade det allra sämst. Det var dock många som var i behov av fattigvårdens insatser, inte minst eftersom Sveriges folkmängd ökade kraftigt i början av 1800-talet.
Hur fattigvården var organiserad i undersökningsområdet skiljde sig delvis åt mellan socknarna. Till skillnad från Stavby och Tuna saknade både Alunda och Morkarla länge fattigsruga. Alunda får trots detta tjäna som exempel på hur en sockens fattigvård kunde vara organiserad under första hälften av 1800-talet.

År 1822 var Alundas fattigvård uppbyggd kring fattigmagasinet och fattigkassan, som socknens fattigdirektion ansvarade för. Fattigkassan innehöll enligt sockenstämman en betydlig summa kontanta medel. Understödstagarna i socknen hade stränga regler att följa. Fattighjon fick t. ex. inte ge bort något av sin egendom, ”allra minst på Sotesängen, såvida icke sådant vore nödigt för dess skötsel och uppehälle”. Det var enligt socknen viktigt att både fattigmagasinet och fattigkassan troget vårdades och inte blottställdes genom onödiga utgifter. Våren 1822 innehöll fattigmagasinet i Alunda 235 tunnor spannmål. Socknens fattighjon var vid samma tid femtio till antalet. Dessa var indelade i tre klasser, som erhöll olika mycket understöd. Namnen på fattighjonen och deras klassifikation lästes upp från predikstolen, vilket måste ha varit en obehaglig erfarenhet för understödstagarna, som enligt fattigdirektionen skulle tillhöra ” de uslaste bland Socknens fattigaste”.

I mitten av 1 820-talet bytte fattigdirektionen namn till fattigvården. Eftersom Alunda saknade fattigstuga fick socknen lösa fattighjonens bostadsproblem på annat sätt. I
reglementet för Alunda sockens fattigvård fastställdes den 7 november 1847 följande:

”Skulle ordinarie fattighjon vara urståndsatt att sjelf förskaffa sig husrum, skall, i anseende dertill att innom Socken ingen fattigstuga finnes, den By, dit fattighjon hörer, på sätt hitintills öfverenskommit varit, förse det med bostad.”

Varje by var sålunda skyldig att ta hand om sina fattiga. Även i övriga socknar hade man en praxis som påminde om den i Alunda. Sockenstämman i Morkarla slog 1847 fast att varje fattighjon skulle förses med husrum och vedbrand av den by, där personen i fråga senast hade varit antecknad i husförhörslängden eller skattskriven. Ännu år 1852 saknade Alunda allmän fattigstuga, då det ansågs varaomöjligt att bygga en fattigstuga som kunde rymma socknens alla fattighjon.

Familjen Skörd i Skeberga
De flesta av de soldatänkor som jag har studerat blev vid något tillfälle föremål för insatser från fattigvården. En av de kvinnor som råkade illa ut efter makens död var Johanna Rågren, född 1792 i Björnlunda i Södermanland. Som 23- åring gifte sig Johanna med Per Skörd, som var soldat på Skeberga ägor i Stavby. Julen 1832 avled maken av nervfeber. Johanna blev därmed ensamstående med sex minderåriga barn, födda mellan 1818 och 1832. Familjen bodde kvar på Skeberga ägor efter makens död,
där de av allt att döma levde under mycket svåra förhållanden. Stavbys sockenstämma beslutade därför den 2 juni 1833 följande:

” I anseende till den stora fattigdom och de tryckande behof i hvilka Soldaten ’körds Enka och barn sig befinna, beslöto forsamlingens Ledamöter nu enhälligt, uppå af Ordforanden gjord framställning derom, att nämnde Enka skulle till understöd for sig och barnen årligen, tills vidare, få uppbära en (I) kappe säd, hälften
råg och hälften korn, af hvarje mantal, och tilläts henne nu, att for innevarande år, när som helst, infinna sig i byarna for att sjelf upphämta detta sammanskott, då den, som har råd och lägenhet dertill, kan äga tillfälle att visa henne något ytterligare prof af
Christelig välvilja och hjelpsamhet”.

I Johannas fall blev det därmed inte bara tal om vanlig fattigvård. Hennes belägenhet var så svår att sockenmännen lät henne gå runt i byarna och kräva in sitt understöd själv. De uttryckte också förhoppningar om att sockenborna skulle vara generösa och skänka henne mer än vad som anslagits ovan. För att kunna försörja sin familj blev Johanna sålunda tvungen att inte bara ta emot understöd från socknen, hon måste också förlita sig på allmosor från Stavbyborna.

Inte bara elände
Trots fattigdom och armod uppnådde många av bygdens soldatänkor en relativt hög ålder, vilket får ses som ett tecken på att de ändå hade tillgång till livets nödtorft. Tack vare hårt arbete och en hjälpande hand från socknens fattigvård kunde de hålla sig över svältgränsen, även om det förmodligen inte var med bred marginal.

Denna artikel vill jag därför tillägna de hårt prövade soldatänkorna i det svenska bondesamhället. Som hustrur hade de utgjort den svenska försvarsmaktens osynliga fotfolk, lokaliserade på hemmaplan för att ta hand om torp och barn medan deras män var ute i krig eller på arbetskommenderingar. Som änkor kom de i regel att tillhöra ”de uslaste bland Socknens fattigaste”, men lyckades trots detta skapa sig en dräglig tillvaro utifrån de svåraste av förutsättningar.