HÄRADSTING I OLAND – TINGSPLATSER

Text Tryggve Foghelin ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

I och med landslagens tillkomst i mitten av 1300-talet kallades det tingsområde , som omfattade Alunda, Ekeby, Morkarla , Skäfthammar, Stavby och Tuna, Olands härad. Tidigare benämndes området Olands hundare. Det är tunnsått med uppgifter i domböcker och andra handlingar om rättegångar i Oland före mitten av 1600- talet. Från hundaretiden finns i varje fall en uppgift bevarad, nämligen att domaren i Oland 1349 hette Kettilmund . Alunda anges som tingsplats första gången 1376.

Från äldsta tider och in på 1500-talet hölls oftast tingssammanträdena i det fria. Alunda klockarstuga är omnämnd 1541 men först 1586 anges i en dombok, att rättegång hållits där. Under 1600-talet började Alunda sockenstuga omtalas som fast tingsställe för Olands härad . Enstaka ting hölls under 1600-talet också i Morkarla och Stavby.

Den gamla socken- och klockarstuga , som nu finns vid Alunda kyrka och som färdigbyggdes 1794, har inte varit tingsställe, utan tingen hölls i föregångare till denna stuga. 1773 flyttades nämligen tingsstället till Haberga. I domboken för den 17 juni 1773 heter det: ”Efter slutad gudstjänst i sockenkyrkan och efter skett upprop uti sockenstugan samlade sig rättens ledamöter i ovanberörda tingsställe , där laga ting och tingsfrid utlystes”. (Här och i fortsättningen används modern stavning i citaten). Häradstingen kom sen att hållas i Haberga i drygt hundra år. 1780 hölls dock ett tingssammanträde i Häcklinge.

Häradenas geografiska områden har skiftat under århundradenas lopp , och så har också skett för Olands härad . Det blev också vanligt , att flera häraden delade på en domare , häradshövdingen, som for omkring i sin domsaga och dömde. Från början av 1700-talet tillhörde Olands härad domsagan för norra Uppsala län. Det gamla häradet ingick nu som ett tingslag i ett Olands härad , som också omfattade ett tingslag för Dannemora, Film och Tegelsmora och ett tingslag (tidigare skeppslag) för Österlövsta och Hållnäs. Även i domstolshandlingar och sigill användes dock fortfarande Olands härad för att beteckna Olands tingslag. De två andra tingslagen hade t ex sina egna sigill.

Häradshövdingen i domsagan hade länge sitt boställe i Vendel. De tre tingslagen bildade Olands fögderi , där kronofogden sin boställe i Spånga och häradsskrivaren sitt i Klev. I varje tingslag i fögderiet fanns en kronolänsman , som var kronofogdens medhjälpare som åklagare m.m. I Olands tingslag hade kronolänsmannen sitt boställe i Svista.

I 1734 års lag föreskrevs att varje härad skulle bygga och underhålla tingshus . Vid varje tingsställe måste också finnas ett fängelse. En påle med halsjärn var vidare nödvändig, eftersom det var föreskrivet, att den som gjort sig skyldig till vissa brott skulle stå två timmar i halsjärnet och skämmas (t ex vid stöld av häst , boskap eller annat kreatur på bete ute på marken). Bönderna ”efter gårdatalet” hade på den tiden skyldigheten att bygga och underhålla tingshus. Beslutanderätten utövades i allmänhet av valda sockenombud.

När Haberga 1773 blev tingsplats för Olands tingslag, hölls sammanträdena till en början på gästgivargården . Först 1788 blev ett tingshus uppfört där. På 1830- och 1840-talen planerade man att bygga ett fängelse. Bygget blev emellertid inte av , men avsatta pengar sparades för framtida byggande. Det kom att dröja ända till 1876, innan tingslagets byggfråga togs upp igen. Redan på sommaren det året hade ritning och kostnadsförslag till ett nytt tingshus i Haberga godkänts. Det nya tinghuset kunde tydligen tas i bruk redan hösten 1877. Komministern i Marma blev då av gästgivaren i Haberga skjutsad för att hålla bön i nya tingssalen. Räkningen på en krona finns kvar i räkenskaperna. Något fängelse byggdes inte, men ett av vindsrummen inreddes för korttidsförvaring av fångar.

Större delen av kostnaderna för nybygget kom Olands häradsallmänning att stå för, såsom närmare framgår av den minnesskrift om allmänningen som utgavs 1967. När
räkenskaperna avslutades 1879 hade från allmänningens kassa utbetalts 6 840 kronor. Vidare hade virket till tingshuset erhållits från allmänningen. Behållningen från fånghusbyggnadskassan på 950 kronor hade naturligtvis använts . Dessutom tillkom de 1 154 kronor, som influtit från försäljningen av gamla tingshuset till nämndemannen J.A. Marmen. Han använde virket till att på sin gård i Marma uppföra det bostadshus, som fortfarande finns.

Glädjen över det nya tingshuset blev inte lång. I början av 1880-talet föreslogs, att domsagans sju tingslag skulle fr o m 1884 förenas till ett tingslag med tingsställe vid Örbyhus järnvägsstation. Regeringen biföll förslaget trots protester bl a från socknarna Alunda, Ekeby, Stavby och Tuna, vilka ville ha tingsstället kvar i Haberga och slippa betala sin andel av ett nytt tingshus. Det gick inte att få någon ändring. I avbetalningen
av det lån på 25 000 kronor, som upptagits för byggandet och som blev slutbetalt 1888, måste sålunda olänningarna delta liksom i övriga kostnader för det nya tingshuset i Örbyhus. Skyldigheten att bygga och underhålla tingshus hade 1884 genom en ny lag utsträckts till alla som hade kommunal utskylder i tingslaget. F d tingshuset i Haberga användes under några år som sammanträdeslokal m m. Den 29 december 1886 hölls auktion på fastigheten och inventarierna. Fastigheten inropades för 4000 kronor, och Frälsningsarmén tog över. Inventarierna skingrades. Vissa saker finns dock kvar i allmän ägo . Domarstolen står sålunda i Alunda kyrka, och i gamla klockargården finns domarbordet. I Tierps tingsrätts hus förvaras Olands härads sigill, utvisande en plog, liksom det äldst kända sigillet, som är från 1568. På 1880-talet flyttade också kronofogden och häradsskrivaren från Alunda, närmast till Dannemora. Kronolänsmannen fanns däremot kvar i Svista ända tills sysslan avskaffades fr o m 1918 och utbyttes mot en landsfiskalstjänst.

Dödsstraff
Här några glimtar från domböckernas värld. Under 1800-talet förekom bara några få dödsdomar i Olands tingslag. Den sista kvinnan , som dömdes till döden, halshuggning, var av allt att döma en soldatänka från Stavby by. Enligt utslaget i häradsrätten från 1811 hade hon genom vanvård vållat sitt späda barns död. Svea Hovrätt, som fann henne sjuklig, nedsatte straffet till åtta dagars fängelse på vatten och bröd.

Den sista påträffade dödsdomen avkunnades den 13 juli 1854 och avsåg halshuggning av en bonde, som i Stensunda slagit ihjäl en fördelsman med en yxhammare. Hovrätten dömde också till dödsstraff, men i högsta instans blev straffet ändrat till arbete på fästning.

Den säkerligen sista avrättningen på tingslagets avrättningsplats i skogen väster om skolan i Marma skedde den 31 juli 1830. En av förövarna av ett mord i Fornbro miste då huvudet.

Två ”inhysemän” från Fornbro, Matts Jansson och Jan Persson, och en soldat från Hånsta, Mathias Håg, åtalades för mordet. Håg förnekade all delaktighet men de andra två erkände sig skyldiga. De berättade, att de och Håg avtalat att gå till en backstuga i Fornbro för att stjäla. När de en februarinatt 1828 var på väg till stugan, där de visste att hustrun Anna Maja Wadström var ensam hemma, hade Hågs förslag att ” för lättande av tjuvnaden och densammas bättre fördöljande avhända hustrun livet” godtagits av de två övriga ”genom stillatigande”. Sen Håg med våld hade trängt sig in i stugan , hade de andra slagit hustrun med var sitt vedträ, tills hon krupit ut i förstugan och dött. Kistor mm hade öppnats med en yxa. Några pengar hade inte hittats , utan det enda som hade tagits var en bunt nålbrev och ett stycke tvål.

Olands härads rätts utslag kom den l september 1828, och sen fördes målet upp till högre instanser. I alla instanser dömdes Jansson och Persson ”att sig själva till straff och andra till varnagel var för sig mista högra handen , halshuggas och steglas”. Persson dog i fängelset innan det blev aktuellt att verkställa straffet. Han hade dessförinnan tagit tillbaka sitt erkännande.

Håg utsattes för ingående förhör. Besvärande omständigheter framkom. Tre blodiga vedträn hade exempelvis hittats i stugan. Efter mordnatten hade Håg blod på sina kläder, och han kunde inte styrka sitt påstående att han den natten varit i sitt hem i
Hånsta. Domstolarna konstaterade emellertid i enlighet med dåtidens bevisregler, att full bevisning inte förelåg för hans delaktighet i mordet. Han blev därför inte dömd men inte heller frikänd. I det slutliga utslaget förordnades att han ”skall försändas till Allmänna Arbetsinrättningen i Stockholm för att där tills vidare, i enskilt rum, av vederbörande prästerskap förmanas till en sann och uppriktig bekännelse av det åtalade brottet”. Håg erkände emellertid aldrig. Han släpptes 1834 och återkom till Hånsta.

I juni 1830 utfärdade länsstyrelsen instruktion till kronofogden A J Björkman i Spånga om avrättningen av Matts Jansson, som då satt i länsfängelset på Uppsala slott. Jansson , bevakad av en fånggevaldiger och åtföljd av fängelsepredikanten , skulle infinna
sig hos kronofogden på eftermiddagen dagen före avrättningen och inkvarteras. Skarprättaren i länet hade också order att vända sig till kronofogden för erforderliga anvisningar.

Åtskilliga allmänna bestämmelser om avrättning gällde. Det stadgades t ex att den som ”till dödsstraff utföres må väl med någon dryck styrkas men ej skall honom tillåtas att i fängelset eller under vägen sig därmed överlasta”.

År 1700 kom ett plakat enligt vilket livsstraff stadgades för den som tillät sig att kasta sten eller annat på skarprättaren eller bära händer på honom, även om han ej med ett hugg skulle förrätta sin tjänst. Även om nu inte detta plakat var aktuellt vid en avrättning 1830, fanns dock bestämmelser som på annat sätt skyddade och hjälpte skarprättaren, hans familj och tjänstefolk.

Inga tidningsuppgifter om avrättningen har påträffats. Till länsstyrelsen meddelade kronofogden den 3 augusti 1830 bara, att det Matts Jansson ”ådömda straffet att mista högra handen samt varda halshuggen och steglad å honom gick i verkställighet den trettio första sistlidne Juli”.

Stegling bestod i att kroppen delades i fyra delar och tillsammans med huvudet och högra handen sattes upp till allmänt beskådande på stakar eller horisontellt ställda hjul. Den styckade kroppen brukade sen sitta kvar, tills benen blev rena och avplockade
av fåglar.

Avrättningsplatsen i Marma besågs omkring 1840 av sedermera professorn och ledamoten av Svenska Akademien C J Nyblom, född 1832, i samband med besök hos släkten (modern var bonddotter från Foghammar). I hans bok ”En sjuttioårings minnen” heter det: ”Vidare minns han från en annan gång en promenad, då man passerade genom en skog nära stora landsvägen, där på en öppen plats avrättningsplatsen befann sig, ännu försedd med stupstock samt stegel och hjul, varjämte spridda ben av den avrättade lågo här och var på marken – en syn, som just icke var lämplig för ett barn att skåda”.

Avrättningsplatsen var i gamla tider säkerligen också besökt av folk av helt speciella skäl. På avrättningsplatserna kunde man finna den ivrigt eftersökta tjuvroten. Det var en växt (förmodligen låsbräken) med vars hjälp man fick alla lås att springa upp av sig själva. Spik eller annan ”järnpersedel” från stegel eller galge var vidare så eftersökta, att bötesstraff för att förhindra att folk ”av vanart eller vidskepelse” tog bort dem blev otillräckligt. Hovrätterna fick därför rätt att vid behov utdöma spöstraff. Spiken som höll fast den avrättades huvud var särskilt värdefull, eftersom man med den kunde bota sjukdomar hos både folk och fä. Metkrokar och sänken tillverkade av järn från stegel eller galge gav tur vid fiske.

Gatlopp, stockstraff mm
Straffen ändrades efter hand. Med 1734 års lag upphävdes bl a gatloppsstraffet. Bondeståndet krävde den ändringen , eftersom det orsakade bönderna hinder och besvär. Vidare ansågs det nedsättande för bönder att medverka i verkställandet av straffet. Som regel erfordrades 50 man för att genomföra ett gatlopp . Flera måste ibland delta. I början av 1700-talet dömde Olands häradsrätt en bonde i Furby till döden för att han slagit sina föräldrar. Häradsrätten åberopade både Guds lag – Mose lag kunde på den tiden vara tillämplig – och värdslig lag . Hovrätten befriade bonden från dödsstraffet men dömde honom i stället till nio ”skarpa” gatlopp igenom 300 man.

1841 borttogs bestämmelserna om att hugga av högra handen, steglingen och bränning på bål.

Stockstraffet borttogs också 1841. Innan dess hann i varje fall två kvinnor i Alunda med att få sitta i stocken vid västra porten i Alunda kyrka. Det var här fråga om s k sockenrättskipning.

I Alunda sockens stämmoprotokoll den 25 september 1808 heter det: ”Som Holmens änka i Fresta 80 år gammal är utan husrum och sonen som är barnlös icke kan förmås att henne emottaga, vartill hustrun efter allmänt intyg är vållande, så beslöts, att hon androm till varnagel för sidovördnad emot föräldrar nästa söndag skulle sättas i stocken varom sexmannen tillsades att draga behörig försorg”.

Enligt protokoll fört vid Alunda kyrkoråds sammanträde den 1 augusti 1829 dömdes en hustru från Haberga för ”ofridsam sammanlevnad med andra att såsom en ytterligare varningsgrad undergå stockstraff en söndag”. Det utlovades , att om hon fortsatte med sina trätor så skulle hon efter ytterligare rannsakning och dom få undergå stockstraff två söndagar å rad och anmälas till häradsrätten.

Särskilda regler fanns för genomförandet av stockstraffet. Det var tex tillåtet för den som satt i stocken att bära mössa, ”dock så att ansiktet icke skyles”.

Spöstraffet för män och risstraffet för kvinnor och minderåriga användes ofta, när böter inte kunde betalas. Det upphävdes först 1855 .

Ett straff som ofta användes, innan det togs bort 1855, var ”uppenbar”(offentlig) kyrkoplikt. Det innebar bl a, att den dömde förutom böter eller andra straff skulle sitta på pliktpallen i kyrkan under gudstjänsten. Detta straff ville man gärna slippa ifrån, och hustru till en backstuguman från Väsby gjorde ett försök. Hon dömdes 1838 för stöld ute på marken att ”böta 4 riksdaler banco eller i avsaknad av tillgång till böter i stället att straffas med två par ris samt därefter undergå uppenbar kyrkoplikt i Alunda kyrka”. Hon vägrade emellertid att undergå kyrkoplikt och förklarade inför rätta ”att hon på fleras tillstyrkan nekat att undergå kyrkoplikten i den övertygelsen att mot hennes vilja straffet icke någonsin skulle kunna verkställas”. Häradsrätten dömde henne därför att för visad motsträvighet undergå åtta dagars fängelse vid vatten och bröd.

För att komma i från ett nytt och längre fängelsestraff satte hon sig sen trots allt på pliktpallen. 1845 – året efter en mycket svår översvämning – var det också oroväckande högt vattenstånd. Kronofogden Björkman, som t o m från sitt fönster på bostället i Spånga kunde se omfattningen, gav order till länsmannen i Svista att riva bort en bit av fördämningen i Valde. Länsmannen hade ingen svårighet att få bönderna i Ekeby att hjälpa till. Kammarherre Reuterskiöld, som hade privilegier på kvarnanläggningen i Valde, tog upp saken inför rätten. Kronofogden befanns inte ha haft fog för sitt ingripande. Rätten tyckte visserligen att han handlat fel , men domen blev mild. Han behövde bara ersätta skadan, som uppskattades till 13 riksdaler banco och rättegångskostnaderna. Bönderna i Ekeby slapp helt undan.