TUNABERLOCKEN

Text Erik Nylèn och fotografier från Olands hembygdsgillets tidskrift 1982

Guld är en märklig metall! I alla tider har den opåverkbara glansen fångat människors intresse. Så skedde också den dag för nära 250 år sedan (1742), då ett litet hänge av guld hittades på akademihemmanets ägor i Tunaby, Tuna socken i Uppland.

Smycket är en sällsynthet här i Mälarbygden, med bara en enda hittills påträffad motsvarighet från Västmanland. Det är av klar högreståndskaraktär och kan dateras till någon gång kring 200 e.Kr.f., ett skede, som vi brukar kalla romersk tid, för de goda förbindelsers skull vi då hade med “världsriket” i söder.

Det var sannolikt vid åkerbruksarbete som det blänkte till i jorden och fyndet gjordes. Att ett sådant, om burgenhet och makt vittnande föremål hittats just på denna plats är högeligen intressant. Akademihemmanet kan nämligen ha ingått i Uppsala Öd, de till värdigheten som sveakonung hörande egendomar, sannolikt med hävd i ett dunkelt, förhistoriskt förflutet, vilka bl.a. ingick i de av Gustaf II Adolf skänkta markområden, som Uppsala Universitet erhöll som ekonomisk grundplåt för dåvarande och kommande existens. Så därtill Tuna-namnet, med dess anknytning till en organisation, religiös kult eller bäggedera, långt innan skriftliga källor ger vittnesbörd om dessa ting. Det är ett märkligt sammanträffande.

Vid Tunagårdarna ligger nämligen ofta de för Mälarområdet karakteristiska, rika gravfält, där en släkts huvudmän, en i varje generation, med praktfulla vapen lagts i båtar. De kännetecknar Vendelkulturen (600-800 e.Kr.), den sannolika grogrunden till Sveariket och dess organisation. Men att döma av de arkeologiska fynden tycks även före vendeltiden Tunaorterna haft betydelse som ekonomiska och kulturella centra.

Vid Tuna i Badelunda i Västmanland har hittats den på guld rikaste graven från Mälarområdet, som äldsta anläggning i ett fält med talrika båtgravar. “Guldgraven” var blott ca ett århundrade yngre än den här aktuella guldberlocken. Fyndet från akademihemmanet bör därför ses i ett större sammanhang och inte bara som ett vackert guldarbete från svunnen tid.

Vad är nu denna guldberlock och hur har den använts? Ja, den ingår i en stor “familj” guldarbeten, ornerade i s.k. filigranteknik, vars tidsställning, ursprung och spridning nu relativt väl går att fastställa. Det rör sig om verkligen högstående guldsmedskonst, som visserligen har sina rötter i klassiskt, väl närmast grekiskt område men utvecklats och fulländats i Nordeuropa århundradena kring och efter Kristi födelse.

Guldsmidet kännetecknas även lek med tunna guldtrådar och guldkorn, som konstfullt lötts fast i symmetriska mönster. De kanske vackraste exemplen på denna konst utgörs av fem stora guldringar, av vilka två har hittats i Norden och tre i Sydryssland, dit de märkligt nog tycks ha exporterats från nordligt område. Vanligast är dock berlocker med päronform, av just det slag, som hittats i Tuna.

Det har diskuterats en hel del hur dessa hängen har använts. Det är möjligt att de haft en viss funktion i klädedräkten tillsammans med en liten guldhake i s-form, som ofta påträffats tillsammans med berlockerna. Ett annat förslag är att de kan ha använts som luktdosor , fyllda med något slags parfym eller starkt luktande ämne. Vanligast förekommer de små, utsökt ornerade föremålen i Danmark, på de stora Östersjö-öarna och i nordvästra Tyskland, väster om Weichsels mynning. Överallt tycks de markera ett socialt överskikt och ett tekniskt kunnande, påverkat av söderns klassiska kultur, men med självständig stilkänsla och förmåga att utveckla och fullända en ursprungligen främmande hantverkstradition.

Tunaberlocken är utförd i kombination av uthamring och lödning av tunn guldplåt. Men utanpå den stomme, som bildats på detta sätt, har med en precision, som låter ana en mästares hand, lagts ett yttäckande mönster av sammantvinnade guldtrådar. De har fastlötts med sådan noggrannhet att mönstrets symmetri sällan bryts, trots det lilla format guldsmeden fått arbeta i. Filigran betyder tråd och korn, och kornen eller kulorna finns här på smyckets nedre del. Där bildar de små klasar, kanske från början efterliknande vindruvor, inom ett område, där de första exemplaren av detta märkliga guldsmide skapades .

Tunaberlocken behöver dock inte vara importerad från sydliga länder. Utbredningen av dessa karakteristiska smycken och deras gyllene släktingar talar för ett inhemskt , nordiskt konsthantverk av hög klass under denna tid. Den kallas visserligen romersk, men frågan är, ifall det högstående guldsmidet är resultatet av kontakter med Italien och denna del av romarriket. Sannolikt är det i stället grekiska konstnärer och guldsmeder , som här ursprungligen varit läromästare åt vetgiriga nordmän, vilka sedan visat sådan fallenhet för yrket, att de slutligen överträffat sina sydliga kollegor.

Det var troligen ganska tidigt, redan århundradet före Kristi födelse , som de nordiska guldsmederna började utöva sin konst, enligt vad relativt nya fynd från bl.a. Gotland och Öland tycks påvisa. Förbryllande, kan det tyckas, då det skedet i Norden annars är känt för sådan knapphet på efterlämnade föremål, att det ibland kallats för “den fyndlösa tiden”. Men kanske är detta ytterligare ett exempel på, hur litet vi ännu vet om vårt förflutna.

Tunaberlock

Tunaberlocken, 35 mm.

BerlockDetalj

Detaljbild.