EN DOFT AV KAFFE OCH VARMA TANTER I UPPLANDS TUNA

Text Stig Mårtensson ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 2001

Tjugo minuter över sju kom morgontåget från Gimo till Upplands Tuna efter att ha passerat Wettsta, Haberga och Alunda. En vanlig vardagsmorgon var det inte många resande från Upplands Tuna. Av de två passagerarvagnarna i tåget gick den främre till Stockholm Östra och den andra till Uppsala Östra. Vid helger var det vanligen två vagnar till Uppsala. Under krigsåren 1939-45 var tågen välfyllda med passagerare och gods. När jag vintern 1939/40 vistades i Stockholm och reste dit på söndagskvällarna efter besök i hemmet, kunde det vara ända till tio fullsatta vagnar i tåget, då det vid 22-tiden nådde Stockholm Östra. Då hade förstås passagerare från Norrtälje och Hallstavik tillkommit i vagnar som kopplats till i Rimbo, som då var Roslagens järnvägsknut.

Men nu var det morgon i Upplands Tuna. Där var liv och rörelse redan vid 6 – 7-tiden. Tidigast var man i mejeriet, där mejeristen Westerlund och hans maskinist och två mejeribiträden var redo att ta emot de första mjölkleveranserna. Det kom mjölkskjutsar från olika gårdar och byar redan kl. 7. En del bönder slog sig samman och körde i turordning. Från Hässelby och Ora kom förstås egna mjölkskjutsar. Hässelby körde med parhästar och stor hög flakvagn med kuskbock och vevbroms. Som kontrast till det ekipaget kom småbrukaren Axel Eriksson från Eneby småvisslande och lunkande med sin 25-litersflaska i en cykelkärra med draghandtag.

Litet senare än de flesta bondskjutsarna kom mjölkbilen från Edinge körd av Sven Roth eller någon av hans chaufförer. När urlastningen var som livligast kunde en sju, åtta hästar stå bundna vid mejerigårdens bindstång i väntan på att de avlastade mjölkflaskorna skulle tömmas, mjölken vägas, eventuella återköp av skummjölk tappas i, smör och ost expedieras och mejeristen hinna bokföra det hela. Inte sällan skulle mjölkköraren ”in i affärn” och handla också. De flesta gjorde det hos Bröderna Engstrand men också en del hos Herman Lönn, vars affär låg intill mejeriet. Ofta hade körkarlen med sig bodnotor från grannarna. Från ”statbyggningen” vid Hässelby kunde komma 5-6 bodnotor.

Slammer av mjölkflaskor
Det slamrade av mjölkflaskor, folk skrek och pratade, hästar gnäggade. Särskilt när Forslund i Ål i full fart körde in med sin tvåhjuliga mjölkkärra dragen av traktens mesta hingst blev det livligt bland hästarna. Framåt halv nio kom de köpande mjölkkunderna med sina bleckflaskor och gräddhämtare. ”En liter söt, två liter skummad och ett mått grädde” var ett vanligt inköp. Det var mest fruar som gick till mejeriet. Också de var ofta in och handlade i affären, om inte annat så kanske ”för fem öre jäst” till dagens bakning. Vid mejeriet blev det till det yttre lugnare framåt 10-tiden, då Edinge-mjölkbilen i regel var sista ekipage ut. Senare på dagen kom den stora lastbil som hämtade dagens mjölkleverans till NEN:s centrala mejeri i Stockholm.

Men det hände annat också en vanlig vardagsmorgon. Tidigt på morgonen hade lastbilarna vid Knut Janssons Åkeri (senare Olmander) brummande gett sig iväg på körningar utanför orten. Från Bohlins smedja kunde man redan vid 7 -tiden höra fjäderhammaren dunka eller de rytmiskt klingande slagen från en hammare mot städet. Där var farbror Bohlin och ”Smed-Uno” i farten med sitt arbete. Det kunde vara brådskande reparationer åt bönder och åkare eller kanske gällde det ny tillverkningar av järnkonstruktioner eller timmerkälkar med grova järnbeslag. Vid ”smian” stannade folk gärna och pratade bort en stund.

Bröderna Engstrand
Vid Bröderna Engstrands affär kom kommersen igång på riktigt klockan 8, då man öppnade, men redan tidigare hade en och annan morgonkund gått in ”bakvägen” och fått klara av angelägna inköp. Mjölkkörarna var annars de vanligaste morgonkunderna liksom mejeriets mjölkkunder. Framåt halv nio kom skolbarn på väg till skolan. Kanske var någon stadd vid kassa och kunde inhandla för tio öre blandade karameller eller en femöres kola. Man kunde eventuellt köpa halvöres kola, om kassan var knapp. In i affären skulle man i alla fall ett slag.

Affärerna var förr i tiden något av bygdens centrum och fyllde många behov. Bland annat köpte man upp produkter. Avståndet mellan producent och konsument var kort. Det gällde inte enbart mjölken. Ägg och i viss mån fläsk, kött och smör hörde dit. På 30-talet hade äggproduktion kommit i ropet. Inte minst uppsvinget vid Hässelby gård med tillkomsten av hönseriet vid Ösby (tidigare Kvarntorp) var inspirerande för Tunabor. Många familjer försökte utöka inkomsterna genom att sälja ägg. Då hjälpte affärerna till som mellanhand. Äggen såldes vidare till bagerier och andra storförbrukare. Tusentals äggkorgar torde ha passerat passerat boddisken hos Engstrands.

Det var skönt för en husmor att slippa stora kontantutlägg särskilt vid större inköp inför helger och bjudningar. Några bönder och småbrukare fortsatte trots mejeriets tillkomst att själva kärna smör och sälja till affärerna. Hilma och Emil Lundin i Saringe hörde till dem. Lundin körde regelbundet med häst och fjädervagn till Engstrands och levererade smör. Det var alltid färskt, rent och snyggt förpackat och skulle i nutiden närmast ha utgjort en delikatess. Sämre kunde det ibland vara med småbrukarnas smörklimpar. Man tvingades spara grädde för länge då mjölktillgången var dålig och smöret kunde vara härsket redan vid leveransen i affären. Det såldes i regel ändå vidare till bagerier.

På skolgården
Klockan tio minuter i nio började skolan och skolklockans uppfordrande skrällande hördes lång väg. Då var de ca 80 eleverna redan på plats och hade hunnit leka ”jägarbana” en stund på skolgården. Alla cyklade eller gick. Från t. ex. Myssinge eller Borrlövsta var skolvägen mer än timslång. Kanske hade en och annan hungrig pojke redan brutit en bit av matsäckens hårda smörgås.

Matrasten inföll annars kl. 11. Om vädret medgav satt man utomhus och åt sin matsäck. Ett populärt ställe var intill gärdesgården intill skoldassen, vilket inte generade alls. Om vintern och vid regn satt man inne i det kombinerade uppehållsrummet/gymnastiksalen med dess jättestora kamin. Eleverna satt uppradade på långbänkar men flickorna trängde helst ihop sig i det minimala avklädningsrummet. Lukten av fuktiga kläder i brasvärme och diverse utdunstningar besvärade inte aptiten. Matsäckarnas innehåll speglade hemmens ekonomiska standard. De barnrika statarfamiljerna var många. Varje barn hade i regel två smörgåsar på grovt hårt bröd med ett tunt lager margarin på.

Tåget kommer!
Tågtiderna var på sätt och vis styrande i dagsrytmen. Persontågens tider var relativt fasta under årtionden, medan godstågens tider varierade mera under åren. Klockan 10 kom ett person- och postförande tåg från Stockholm och Uppsala. Då blev det bråttom i postlokalen. Nu kom också Post-Joel i sin bil. Han var lantbrevbärare för hela postlinjen Skoby-Stavby-Lydinge-Edinge-Saringe. Han sorterade upp dagens post och startade sin körning. Klockan 11 öppnades posten som expedierades via biljettluckan. Då hämtade Engstrands in posten. Affären var postutdelningsplats
för en stor räjong med postkunder; en del hushåll hämtade sin post i Lönns affär och några direkt vid poststationen. Med ”femtåget” på eftermiddagen kom många resenärer, de flesta efter att ha varit i ”stan” dvs. Uppsala och uträttat ärenden. Sista persontåg på vardagar var ”halvsjutåget”. Det gick mot Stockholm och Uppsala och medförde, liksom tiotåget, postkupe. Då skickades dagens postsäck från poststationen Upplands Tuna.

Tågtätheten varierade under järnvägens cirka fyrtio år. Mest trafik var det under krigsåren 1939-45. Då passerade 6-8 tåg dagligen. På 1920-talet utlastades mycket timmer och pit-props från Upplands Tuna station, som var utrustad med en rymlig bangård och bra lastageplats. Virket kördes dit med hästar på vintrarna. Ända från Norrgarns skogar i Bladåker kom foror om 10 -12 körare (med parhästar) i rad. Man hörde på långt håll sakta klingande hästpinglor och såg trötta hästar och frusna karlar.

Det fanns två järnvägsövergångar i samhället. Bommarnavid dessa manövrerades från ett ställverk vid stationen.Det var stinsen som för varje tåg hade att fälla bommarna och genom semaforen ge klarsignal för infart. Några svåra trafikolyckor vid dessa övergångar inträffade inte, men bommarna blev dock påkörda och skadade vid några tillfällen.

I Upplands Tuna fanns också ett kafe och pensionat. Det var i den på 1920-talet nybyggda fastigheten intill Engstrands affär. Där var ”Sjörens Kafe & Pensionat”. Det var inte fråga om någon omfattande verksamhet, men visst fanns kafegäster och mindre fester arrangerades där, bl a ägde de årliga taxeringssammanträdena rum hos Sjörens.

Företagaranda
Upplands Tuna Såg & Hyvleri etablerades på 1930-talet efter den stora stormfällningen, som åren 1931-32 skövlat massor av skog i Oland. Upptakten var relativt blygsam; en råoljemotor, en ramsåg, ett kantverk i en rätt låg träbyggnad. Råoljemotorn var från början ett problematiskt fall, som inte riktigt orkade med sin uppgift. Den ersattes snart av en starkare. En utbildad sågare skötte om sågningen. Ett skolbarnsnöje var att på frukostrasten, sedan man snabbt ätit sina smörgåsar, springa ner till sågen och titta på det nya underverket. Motorn hördes lång väg och osade angenämt av fotogen.

Aldor Söderbergs snickeri växte fram under 20-30-talen. Från början fanns det i mindre omfattning i Eneby, men efter den nybyggda fabrikens tillkomst invid kyrkskolan ökade verksamhetens omfattning. Apoteksinredningar blev företagets specialitet.

Naturligtvis behövdes det hantverkare i Tuna. Flera av dem bodde i närheten av järnvägsstationen. Förutom Bohlins smidesverkstad kan man erinra om snickare J A Nylen, Knapsbergs cykelverkstad, skomakare Hägglund etc. Tre målare var verksamma här. Av dem var Oscar Berlin ständigt upptagen av måleriarbeten för SRJ, dvs. Stockholm-Roslagen Järnvägar, med det mesta arbetet i Stockholmstrakten. Han bodde under veckorna i Stockholm. Byggnadssnickare behövdes för mindre byggnationer och reparationer, men någon egentlig byggmästare fanns inte. En yrkesgrupp som på 1920-30-talen var talrik var de som betecknades som grovarbetare. Det var folk som kunde anlitas för mycket varierande arbetsuppgifter och ofta för låg betalning. Många var kunniga och duktiga arbetsmänniskor.

Festligt var det!
Födelsedagar och namnsdagar firades allmänt i Tuna på 1920-30-talen. Mest uppmärksammades manliga 50-årsjubilarer. Rejäla presenter gavs efter omfattande insamlingar och i gengäld anordnades stora kalas med upp till 200 inbjudna och med mycket och god mat tillagad av kalaskokerskan. I början av 1930-talet firade t. ex. stationsinspektoren Thure Larsson sin 50-årsdag. Det blev ett efter dåtida förhållanden (depressionen!) storslaget kalas. Inte bara ortens folk var med utan också järnvägsfolk från hela Roslagen. Hela stationshuset togs i anspråk. I den stora väntsalen dansade man till grammofontoner tills morgontåget kom. Dansmelodin ”Det sker blott en gång och aldrig mera … ” med sång av Lilian Harvey ringer än idag i öronen. Och visst är det så; det sker blott en gång.

Fruarna och de stadgade fröknarna i samhället firade flitigt födelse- och namnsdagar om än i något enklare former, dvs. med kafferep. Nu var emellertid dåtidens kaffebord inte särskilt enkla. Det räckte inte alls i den inbördes tävlan med sju sorters kakor och tårta. Det är tyvärr inte möjligt att erinra sig alla de kaksorter som förekom och alla varianter på goda tårtor som avslutade en orgie i kaffedrickande, doppande, ätande, pratande och skrattande som dessa kafferep utgjorde. Men festligt var det, inte minst för medföljande barn. I minnets skimmer står en doftånga av reseda och luktärtor, av parfym och kaffe blandat med doften av nya skor och varma tanter.