VEM VAR VÄVAR – JANNE? 

Text Ebbe Selén och fotografi från Olands hembygdsgillets tidskrift 1977

I årsboken Uppland 1947 skriver Karin Alinder under rubriken Vävalster från Södra Oland bl. a. följande: De finaste linnevävnaderna funno vi i Ekeby socken. Där stoltserade många med ärvda klenoder av dukar och servietter i 40-skafts damastdräll. När man frågade, vem som tillverkat dem, svarades: »Det har förstås Vävar-Janne gjort!» Samma svar fick man om vissa sängöverkast samt några typer av gångmattor.

Denne Vävar-Janne, som egentligen hette Johannes Larsson, var en liten lustig gubbe, som levde och verkade i sin hemsocken Ekeby under senare hälften av 1800-talet och dels vävde i sitt hem på beställning,
dels hjälpte till i gårdarna med att sätta upp finare vävar. Han kunde förresten hjälpa till med annat också, t. ex. att passa upp på kalas och att göra sockerkakor, men till eftervärlden har han gått som »Vävar-
Janne». Naturligtvis funno vi hans alster även i grannsocknarna – hans rykte hade flugit vida omkring …

Vi sammanbragte ett tjugutal av Vävar – Jannes linnevävnader, både dukar och servietter , vidare några sängöverkast i ylle och några i bomull samt en del prover på olika bindningar och färgsammansättningar. Till och med ömt vårdade vävnoter av hans hand fingo vi tag i. Vi hörde också berättelser om hur girigt man vaktat dessa skatter. Det var inte lätt att få låna t. ex. det illmariga och beryktade »ringmönstret», ett av de mönster, som trots sitt konstrika utseende kunde vävas i en vanlig vävstol. Hellre än att låta grannen få väva dyrbarheten ritade man falsk vävnota!

Jannes enklare dukar äro vävda i åttaeller tio-skafts dräll i schackbrädsmönster med bårder av liknande stavar, oftast i hellinne men någon gång även i halvlinne. De elegantare dukarna äro däremot i fyrtio
skaft och ha mönster av tre slag: strödda stjärnor eller snedrutor eller både stjärnor och rundlar. Alla tre mönstren ha bårder i kreneleringsmönster.

Vävar-Janne använde vävstol med ryckverk av eget patent, och det lär ha varit en fröjd att se honom i full fart i vävstolen, sjungande i takt med skytteln, som lätt och lekande dansade fram genom vävskälet.

De yllne sängöverkasten äro alla i s. k. »rutig dubbelvävnad» i svart och rött, ibland även grått. Det ovan omnämnda ringmönstret använde han till sängöverkast i bomull och till gammattor …

Vid förfrågan bland äldre Ekebybor fann jag till min överraskning, att ingen tycktes ha hört namnet Vävar-Janne; ingen tycktes heller känna till hans alster, inte ens bland vävintresserat folk. Karin Alinder hade
svårt att erinra sig sina uppgiftslämnare men hänvisade till slut till Ruth Bremer, som kunde meddela att hennes mor, född Marmén, för sitt bröllop 1893 hade fått brudutstyrsel genom Vävar-Janne. Men var han bodde hade hon ingen aning om. Detta såg länge ut att bli den enda ledtråden , och den räckte inte till. Kyrkböcker i Ekeby från 1893 och senare letades igenom utan resultat, namnet Johannes Larsson fanns inte. Bodde han i någon Ekeby by i någon annan socken? Vänge eller Bälinge t. ex.? Nej, där var han okänd. Och på Upplandsmuseet visste man ingenting om honom. Var Vävar-Janne möjligen en uppdiktad person?

Då ringde Ruth Brerner och talade om att Elin Frid i Blacksta skulle kunna lämna vissa uppgifter. Det stämde. Elin Frid är född i Ovanby och hade hört att Vävar-Janne skulle ha bott i hennes födelseby , på en
gård som kallades Gustav Mass, nuvarande Widens. Husgrunden lär ännu finnas kvar. En fru Anna Dahlgren , mor till Ruth Pettersson i Fornbro, hade spolat åt honom som barn, och fru Maria Pettersson i Fornbro,
vars dotter när detta skrives är 88 år gammal, hade av honom lärt sig väva.

En förfrågan på pastorsexpeditionen i Ekeby bekräftade uppgifterna. På Gustav Mass gård bodde 1888-91 inhyst, alltså sannolikt obemedlad, förre drängen, arbetaren Johan Larsson, född i Ekeby 30/3 1847, inflyttad från Alunda 1888, död i vattusot i Stavby 3/2 1891 och begravd på kyrkogården där. Dödsorsaken gör det troligt, att han var hjärtsjuk; kanske han av den anledningen slutade vara dräng. En tursamt funnen uppteckning tyder på att han hade sin vävstuga i Ovanby, medan han ännu var skriven i Alunda.

Där hade han haft drängplats i Haberga 1869-74 hos Anders Lindström, gästgivare Erik Mattsson och svågern Carl Ersson. 1874-82 var han hos Per Johan Persson i Mälbyn och följde sedan med familjen Persson
vid flyttningen till Sydinge, där han stannade till 1888. Gårdarna betecknas nu Mälby 1:12 och Sydinge 1:7. Var i Ekeby var han född? Ovanby låg närmast till hands att gissa på, och det visade sig vid besök på Landsarkivet vara riktigt. Fadern hette Lars Jansson och var född i Stavby 1808. Modern var från Ovanby, likaså hennes mor och morfar. Ar 1814 var modern född, och hennes namn var Cathrina Olsdotter. Efter makens död 1857 bodde hon kvar på gården, sedan hemmet upplösts 1868 på fördel, dvs. undantag – kanske i den stuga, som blev Vävar-Jannes sista bostad.

Makarna hade tio barn, av vilka tre dog i späd ålder. De övriga räknas här upp med födelseåret inom parentes: Christina (1832), Carolina (1835), Wilhelmina (1838), Brita (1840) , Johannes (1847) , Augusta (1850) och Eric Alfred (1854). Alla döttrarna utom Carolina flyttade med tiden tillfälligt eller varaktigt till Stavby, vilket ger ökad anledning att kartlägga faderns släkt.

Denne föddes i Skeberga som enda barn till »tolvmanssonen Jan Larsson» från Alunda och »tolvmansdottern Stina Larsdotter » i Skeberga. Han tycks alltså av börden ha varit förutbestämd att tillhöra bygdens ledande skikt. Farfadern, Lars Larsson i Spångbyn , blev med tiden t. o. m. riksdagsman . Men Jan Larsson dog i nervfeber , tyfus, två år efter bröllopet, och modern övergav snart änkeståndet för ett gifte
med nye gårdsdrängen Jan Mattson från Glottsta i Alunda. Denne övertog senare tolvmansvärdigheten och blev stamfar för bl. a. släkten Wernberg. Lars Janssons status framgår aven familjetradition: Cathrina
Olsdotter ska ha tvingats till äktenskap med sin socialt högtstående men småningom helt alkoholiserade make.

Troligen fick Vävar-Janne huvudparten av sin begåvning från faderns släkt, men konstnärlig talang är ju något specifikt, och det kan också ha varit fråga om en addering av anlag. Inriktningen på vävnad kan ha
skapats av den ovanliga hemmiljön, framför allt efter faderns död, med flera troligtvis vävintresserade kvinnor i huset och ingen äldre eller jämnårig bror att leka med. Modern och systrarna torde ha varit hans läromästare, och med sin större talang har han väl snart överträffat dem och börjat gå sina egna vägar. Någon konstfackskola kan ju inte ha stått honom till buds, men han hade sannolikt tillgång till vävböcker, som
han senare använde på sina kurser.

En fullständig utredning av Vävar-Jannes släkt kan det här bl. a. av utrymmesskäl inte bli tal om, men det kan vara intressant att spåra några av släktingarna, inte minst de nu levande. Vad blev det av de äldre systrarna, de förmodade biträdande vävlärarinnorna, och hur gick det för småsyskonen?

Christina, den äldsta, gifte sig med »skatte bondesonen Carl-Erik Jansson» av Boivie- Mårtensson-släkten från Vittja i Tuna. Makarna förvärvade en gård i Jönninge och fick tre barn: Karl-Johan Karlsson, som med tiden blev tämligen fet och flyttade till Saringe i Tuna; Kristina, som dog ung men blev mor till Georg Johansson i Jönninge och hans syster Ingeborg, samt Wilhelmina, som gifte sig till Adolfssons i Spånga. Georg Johanssons son Gunnar blev senare mycket känd som tävlingsmotorcyklist.

Carolina gifte sig 1856 med bondsonen Carl Ersson och blev husmor på gården i Ovanby efter faderns död. Deras son Eric föddes året efter bröllopet och sonen Carl 1868, samma år som familjen bosatte sig i Haberga, Alunda. År 1874 skedde överflyttning till Söderön, Börstil.

Wilhelminas make blev snickaren Erik Eriksson i Jönninge. Av deras barn blev Wilhelmina Erika gift med soldaten Johan Erik Leven i Myssinge, Tuna. Där föddes deras fyra barn, men Levens flyttade senare
till Stavby, där de fortfarande har ättlingar i Bärsta. En dotter Leven blev kalaskokerska och handlarfru i Foghammar. Snickare Erikssons son Johan Alfred blev känd som Målar-Jan och är far till Målar-Edvin i
Skoby. Yngsta snickardottern blev piga hos Andrens i Skeberga och flyttade med en son till Jumkil i böljan av seklet.

Brita Larsdotter hamnade till en böljan i små omständigheter i Jönninge-Skoby, som då ännu inte var någon tätort. Men platsen låg tillräckligt långt från Uppsala för att lämpa sig till småföretagarcentrum, när nu
skråväsendet upphävts och lanthandeln släppts fri. Det bidrog nog till folkökningen. Brita blev gift med förre drängen, »inhyshjonet» Anders Petter Eriksson i Jönninge. De hade tillsammans sonen Carl Leander,
när de flyttade till Britas hemsocken, Ekeby, år 1864 och övertog boställsarrendet i Rista.

Av Vävar-Janne s yngre syskon blev Augusta gift med soldaten Ludvig Eklöf i Jönninge. Denne blev sedan arrendator i byn. En dotterson, Evert Gustavsson, övertog med tiden arrendet, och dotterdotter är fru Gertrud Engström, Alunda. Cathrina Olsdotter bodde under sin sista tid hos dottern Augusta i Jönninge och var då alldeles söndervärkt av reumatism.

Eric Alfred slutligen bosatte sig i en stuga i Spånga och lär ha hjälpt brodern att väva.

Av begynnelsesvårigheterna i den här redovisade undersökningen framgår, att traditionerna kring Vävar-Janne i ortsbefolkningens erinring i hög grad bleknat bort sedan 1940-talet. Ett fåtal hade hört talas om honom men återgav ibland uppgifter, som missförståtts eller delvis glömts. I några fall anknöts hans namn till platser, där han själv inte bott men hans släktingar. I slutskedet kom jag dock i kontakt med ett par personer, som hållit hans minne levande: Siv Wahlgren i Foghammar, som var i besittning av hans »kalaskorg», och Gertrud Engström, som låtit bedriva egna forskningar. Till slut fann jag en gammal vävbok,
sannolikt med Vävar-Jannes egna anteckningar hos mina fastrar Adele och Nanna Selen i Fresta. Min farmor hade fått överta boken efter fru Lotta Pettersson, född Persson, Fresta, som i sin ungdom gått på vävkurs
för Janne.

Åtskilliga textilier efter Vävar-Janne tycks ännu finnas bevarade – nyttjade och slitna men oersättliga. Ägarna tycks i första hand vara släktingar eller ättlingar till burgnare bönder. Kanske kommer de att vårda
sina klenoder ännu mer omsorgsfullt efter detta. En inventering av Vävar-Janne s dukar, sängöverkast och garn mattor vore en angelägen uppgift. Och kanske någon vill komma ihåg Södra Olands hembygdsgille
med en gåva. Våra museer saknar ännu alster av bygdens förste kände textilkonstnär.

Till slut vill jag rikta ett tack till alla som intresserat stått mig bi med tips och upplysningar  för undersökningen.

janne

Ur en vävbok, som tillhört fru Lotta Pettersson, Fresta. I sin ungdom kallades hon ” Perssons Lotta i Klev» och gick på vävkurs för Vävar-Janne. Anteckningarna är sannolikt av Jannes egen hand. De rutiga sängöverkasten (N° 12) beskrivs som typiska för Janne och har funnits i färgerna svart eller grått samt rött! i flera oländska hem.